Det du skriver om separationer är absolut sant, men jag orkar inte må dåligt och vara ledsen hela tiden. Jag mår i och för sig dåligt eftersom vi inte träffas så ofta, men samtidigt känns det lätt då separationen inte blir så tung.
Det är sant att man bör skapa minnen och försöka leva livet som man vill leva det i stället för att ångest och dylikt ska styra, men jag är så van vid att det alltid händer massa skit så det känns som att man inte kan bli mer sargad.
Relationer är jättesvårt, jag har alltid haft problem med relationer, jag som alltid varit så utåt och glad och tjohej!!!
Idag känns det som att man bara gömt sug bakom den masken...
Just nu snurrar det jättemycket i min skalle, kan inte alls sortera...
Ångest, trött och uppgiven och uppriven tant känner jag mig som.
LCHF, i'm back!
Vi är verkligen vuxna nog att ta ansvar för våra kroppar och vårt mående, vi har även ett ansvar inför våra barn att leva hälsosamt, det är inte precis så att vi lärt barnen äta nyttigt!
Suck, lite mer ångest !! Dåligt samvete! Ånger!!
Så länge det finns liv finns det hopp❤️
Är så tacksam för dig, älskar dig!
Kram från Storasyster
30 april 2014
NU KÖR VI!
ja bättre rubrik kom jag inte på, så det får duga :P
Jahapp, jag skulle lägga mig och vila(sova) medans Plutt gör det men så låg jag där o tänkte att jag inte skrivit o du har skrivit massor o då kunde jag inte ligga kvar, utan då fick jag snällt kliva upp o passa på att skriva medans han sover istället för att stressa ner nånting när han är uppe o härjar. Vet inte hur det gick med punkterna o kommateckerna men det blir som det blir haha :)
Japp nu kör vi med lchf! Känner mig för första gången riktigt taggad att testa och funkar detta!? Så har jag verkligen hittat hem :) Då är det slut med eviga jojoandet och matångesten och allt skit. Får räcka nu!! Jag är ju baske mig nu tillräckligt gammal för att sluta med såna dumheter, det är vi båda två :) Vi ska få njuta av att äta mat och må bra i oss själva. Då är vi faktiskt skyldiga oss själva att tänka efter liiiiite iaf vad det är vi stoppar i oss . Med lchf så har vi möjlighet att ändå få äta så mkt gott att det är ju bara tragiskt om vi ska börja balla ur o fjanta oss, eller vaaad säger du ? :)
Jag vet inte vad jag ska säga ang min systerdotter :( blir bara Så ledsen att få höra att det är så hon känner. Hon som är SÅ älskad av oss alla, och så Saknad av oss när vi inte ses. Vet och förstår hennes känslor dock, är ju så jag känner mig också . Känner mig verkligen som det svarta fåret och mest misslyckade av oss syskon. :o/ Önskar verkligen ingen annan att känna så, definitivt inte henne. <3
Matångest, matmissbruk, ätstörningar...jaaa allt det. Jag kan inte komma ihåg nånting specifikt i matväg från barndomen så. För mig har maten och överätningen alltid handlat om att dämpa ångesten med. Man får nåt annat att tänka på, man mår bra för stunden tills ångesten av att man ätit tar över. Konstigt nog har det alltid varit värt det. Men resultatet är ju nu att man sitter här med övervikt och hela ens liv har man försökt att hitta nån typ av lösning på detta. Nu får vi hoppas att lchf kan vara nåt som funkar. Och våra dessa terapistunder :)
Ang separationer och allt det. Jag är så van att mitt liv ändras hela tiden och folk kliver in o ut. Nu har det ju varit mkt lugnare eftersom jag inte gett mig in i nånting (relationsmässigt) Så jag hanterar det kanske på ett annat sätt. Jag är jätteglad för dem stunderna vi får tillsammans och önskar verkligen att vi kunde hitta på mer tillsammans. Både du och jag själva samt vi båda med våra familjer. Skapa minnen att se tillbaka på när vi är gamla och grå :) Såklart är det aldrig kul att skiljas åt, jag önskar alltid att vi kunde stanna kvar längre eller att ni gör det. Du får tänka på det sättet att även om det är jobbigt att skiljas åt är det inte anledning att inte träffas utan vi får ta varje tillfälle som finns att skapa minnen tillsammans.
Jag känner mig mycket gladare i hjärtat sen vi var hos er sist. Att vi har mer kontakt, att vi gör allt detta. Att vi pratar i telefon och finns där för varandra. Det jag alltid önskat mig. Våra samtal är guld värt för mig, mer än guld. Älskar dig sjukt mkt ! <3 :D
Nu hinner jag lägga mig och vila mig en stund iaf ! Jippii :)
Älskar dig ! (tjat tjat ) :D
Kramisar från Lillesyrran
Jahapp, jag skulle lägga mig och vila(sova) medans Plutt gör det men så låg jag där o tänkte att jag inte skrivit o du har skrivit massor o då kunde jag inte ligga kvar, utan då fick jag snällt kliva upp o passa på att skriva medans han sover istället för att stressa ner nånting när han är uppe o härjar. Vet inte hur det gick med punkterna o kommateckerna men det blir som det blir haha :)
Japp nu kör vi med lchf! Känner mig för första gången riktigt taggad att testa och funkar detta!? Så har jag verkligen hittat hem :) Då är det slut med eviga jojoandet och matångesten och allt skit. Får räcka nu!! Jag är ju baske mig nu tillräckligt gammal för att sluta med såna dumheter, det är vi båda två :) Vi ska få njuta av att äta mat och må bra i oss själva. Då är vi faktiskt skyldiga oss själva att tänka efter liiiiite iaf vad det är vi stoppar i oss . Med lchf så har vi möjlighet att ändå få äta så mkt gott att det är ju bara tragiskt om vi ska börja balla ur o fjanta oss, eller vaaad säger du ? :)
Jag vet inte vad jag ska säga ang min systerdotter :( blir bara Så ledsen att få höra att det är så hon känner. Hon som är SÅ älskad av oss alla, och så Saknad av oss när vi inte ses. Vet och förstår hennes känslor dock, är ju så jag känner mig också . Känner mig verkligen som det svarta fåret och mest misslyckade av oss syskon. :o/ Önskar verkligen ingen annan att känna så, definitivt inte henne. <3
Matångest, matmissbruk, ätstörningar...jaaa allt det. Jag kan inte komma ihåg nånting specifikt i matväg från barndomen så. För mig har maten och överätningen alltid handlat om att dämpa ångesten med. Man får nåt annat att tänka på, man mår bra för stunden tills ångesten av att man ätit tar över. Konstigt nog har det alltid varit värt det. Men resultatet är ju nu att man sitter här med övervikt och hela ens liv har man försökt att hitta nån typ av lösning på detta. Nu får vi hoppas att lchf kan vara nåt som funkar. Och våra dessa terapistunder :)
Ang separationer och allt det. Jag är så van att mitt liv ändras hela tiden och folk kliver in o ut. Nu har det ju varit mkt lugnare eftersom jag inte gett mig in i nånting (relationsmässigt) Så jag hanterar det kanske på ett annat sätt. Jag är jätteglad för dem stunderna vi får tillsammans och önskar verkligen att vi kunde hitta på mer tillsammans. Både du och jag själva samt vi båda med våra familjer. Skapa minnen att se tillbaka på när vi är gamla och grå :) Såklart är det aldrig kul att skiljas åt, jag önskar alltid att vi kunde stanna kvar längre eller att ni gör det. Du får tänka på det sättet att även om det är jobbigt att skiljas åt är det inte anledning att inte träffas utan vi får ta varje tillfälle som finns att skapa minnen tillsammans.
Jag känner mig mycket gladare i hjärtat sen vi var hos er sist. Att vi har mer kontakt, att vi gör allt detta. Att vi pratar i telefon och finns där för varandra. Det jag alltid önskat mig. Våra samtal är guld värt för mig, mer än guld. Älskar dig sjukt mkt ! <3 :D
Nu hinner jag lägga mig och vila mig en stund iaf ! Jippii :)
Älskar dig ! (tjat tjat ) :D
Kramisar från Lillesyrran
29 april 2014
Värdelös mamma
Jag måste få skriva av mig!
Jag känner mig som världens sämsta mamma!
Jag har gjort det mesta fel!
Det gör så förbannat ont just nu, känner mig så oerhört liten och obetydlig!
Vill ju bara att mitt barn ska må bra, känna sig älskad och uppskattad som hon är!
Vad sjutton ska man göra, när man känner sig så liten?
Otillräcklig, som att man inte gjort något rätt i livet, vad gör man???
När mitt barn känner sig som svarta fåret och ovälkommen när släkten samlas, vad beror det på egentligen?
Själv vill jag gärna umgås med henne så mycket jag kan, vad är det då för signaler som hon har registrerat ?
Ush, jag HATAR att veta att hon INTE känner sig älskad, värdefull och älskad!!
Vad ska jag göra ? Sitter bara och gråter!!!!!
Kram från en Storasyster utan svar!
Jag känner mig som världens sämsta mamma!
Jag har gjort det mesta fel!
Det gör så förbannat ont just nu, känner mig så oerhört liten och obetydlig!
Vill ju bara att mitt barn ska må bra, känna sig älskad och uppskattad som hon är!
Vad sjutton ska man göra, när man känner sig så liten?
Otillräcklig, som att man inte gjort något rätt i livet, vad gör man???
När mitt barn känner sig som svarta fåret och ovälkommen när släkten samlas, vad beror det på egentligen?
Själv vill jag gärna umgås med henne så mycket jag kan, vad är det då för signaler som hon har registrerat ?
Ush, jag HATAR att veta att hon INTE känner sig älskad, värdefull och älskad!!
Vad ska jag göra ? Sitter bara och gråter!!!!!
Kram från en Storasyster utan svar!
Separationer och avstånd gör ont
Jag tänkte erkänna en sak idag, inte för att det är något att erkänna men det kändes bra att skriva så ;)
När du frågade om vi skulle åka till Liseberg ihop, så kändes det först jättekul, men sen blev jag ledsen!
Vet du varför?
Jo, för att vi kan umgås en kort tid tillsammans och sedan åker ni hem igen!
Det gör så förbannat ont i mig att skilja mig från er att ibland känns det bättre att inte träffas alls!
Misstolka mig inte nu, jag vill jättegärna umgås med er, men det känns som att jag blir så fruktansvärt sårbar då, jag vet inte vad det kan bero på?!
Jag är så himla känslig för separationer och det har jag fattat först nu för några veckor sedan då ni var här. Der gör ont för att jag vill ständigt vara nära er, men samtidigt vet jag att det inte går, så det smärtar i mig när jag inte får vara med er, ta del av era liv och vara den moster och gudmor jag egentligen vill vara för dina barn!
Jag har förstått att jag är riktigt känslig, jag engagerar mig och fäster mig enormt vid människor och när det är dags att skiljas åt blir jag fruktansvärt ledsen och det kan sitta som en klisterlapp i mitt hjärta i flera dagar!
Jag räcker inte till, det är nog det jag känner!
Jag vill vara överallt och ingenstans samtidigt, för jag älskar er så oerhört mycket❤️
Jag hatar att livet är så komplicerat och att vi som familjer inte kan allihop leva under samma tak!
Jag tror att jag skulle älska det!
Älskar dig och dina pojkar enormt mycket❤️
Kramar från Storasyster
När du frågade om vi skulle åka till Liseberg ihop, så kändes det först jättekul, men sen blev jag ledsen!
Vet du varför?
Jo, för att vi kan umgås en kort tid tillsammans och sedan åker ni hem igen!
Det gör så förbannat ont i mig att skilja mig från er att ibland känns det bättre att inte träffas alls!
Misstolka mig inte nu, jag vill jättegärna umgås med er, men det känns som att jag blir så fruktansvärt sårbar då, jag vet inte vad det kan bero på?!
Jag är så himla känslig för separationer och det har jag fattat först nu för några veckor sedan då ni var här. Der gör ont för att jag vill ständigt vara nära er, men samtidigt vet jag att det inte går, så det smärtar i mig när jag inte får vara med er, ta del av era liv och vara den moster och gudmor jag egentligen vill vara för dina barn!
Jag har förstått att jag är riktigt känslig, jag engagerar mig och fäster mig enormt vid människor och när det är dags att skiljas åt blir jag fruktansvärt ledsen och det kan sitta som en klisterlapp i mitt hjärta i flera dagar!
Jag räcker inte till, det är nog det jag känner!
Jag vill vara överallt och ingenstans samtidigt, för jag älskar er så oerhört mycket❤️
Jag hatar att livet är så komplicerat och att vi som familjer inte kan allihop leva under samma tak!
Jag tror att jag skulle älska det!
Älskar dig och dina pojkar enormt mycket❤️
Kramar från Storasyster
28 april 2014
Smyga med mat?
Jaha, då är man igång igen med att tänka på vad man inte ska äta, undrar hur länge jag orkar hålla det uppe denna gången?
Egentligen är jag fruktansvärt trött på att alltid och för evigt tänka på vad man stoppar i sig, är inte du det?
Man kan inte äta kakan och ha den kvar så att säga, hehe!
Hur har det gått för dig?
Just nu sitter jag och trånar efter salta balkar, blir knäpp!
Jag funderar ofta om barndomen haft något med ätstörningarna att göra, jag tror att mina ätstörningar började där i alla fall!
Kan du tänka dig att inte ge dina mat på en hel dag tex?
Tänk vilket trauma, vilken skräck, ångest det blur för barnet, att inte få mat!!??
Jag fick uppleva minst en sådan dag i min barndom, jag kommer ihåg att mamma kom i smyg med lite rabarberkräm till mig på kvällen då han slocknat av för mycket sprit och hon stressade med att säga att jag skulle skynda mig att äta lite innan han vaknade!
Den gången var min bestraffning att ligga kvar i min säng utan mat, vad jag hade gjort för att förtjäna detta minns jag inte, men jag kommer ihåg att jag behövde be om lov om att gå på toa för att göra mina behov.
Det är inte enda gången jag blev särbehandlad med mat, tyvärr!
Så visst finns det en koppling till min ätstörning, min ångest som jag helst dövar med mat osv.
Äter gärna lite extra både före och efter maten när ingen annan ser på, för om ingen ser vad jag trycker i mig, har jag inte ätit det ! :) Eller hur, visst är det dumt?!?
Hur tänker du kring detta?
Har du speciella minnen kring maten?
Puss och kram kexchoklad ;)
Kram från Storasyster
27 april 2014
LCHF kör vi i morgon, eller ?
Strikt lchf kör jag i morgon, eller ja som jag körde innan.
Frukost:
Kaffe + äggröra med smör + 2 finncrisp eller flatbröd.
Alt. Nr 2 kaffe, 2 kokta ägg, skinka , massa Bregott och majonäs på finncrisp eller flatbröd ( flatbröd innehåller mindre kolhydrater.
Blir jag sugen på mellis, tar jag frysta hallon och en halv deciliter keso eller vispad grädde till, kanske blandar jag grädde och keso ! :)
Lunch: blir oftast inget, då jag äter frukost så sent, men annars så brukade jag äta tacogratäng med lite sallad, spenat med 2 ägg, Zucchinigratäng, auberginegratäng, korv med räksallad eller nåt.
Kebabsallad eller bara, några ägg med majo.
Mellis: Celsius energidricka
Middag: kyckling med tzatziki eller annat fett till, ägg med smör, äggpizza (supergott)
Vatten eller cola zero
Ville bara ge dig en liten start om du känner att du vill börja i morgon, men vi kan väl höras mer i morgon eller övermorgon.
Det är hyffsat lätt med lchf, undrar du över något så får du självklart höra av dig!
Nutrilett är en bra rivstart om man inte vill sätta igång med lchf direkt.
Jag har hamnat på min övre viktgräns igen, så i morgon kör jag!
Hatar det här med vikten, jag går upp så himla lätt :(, vet att självförtroendet borde sitta någon annanstans än bilringarna. Men jag trivs ju faktiskt inte med de extra kilon jag har och då får jag namne mig göra något åt saken!!!
Kram från Storasyster
Frukost:
Kaffe + äggröra med smör + 2 finncrisp eller flatbröd.
Alt. Nr 2 kaffe, 2 kokta ägg, skinka , massa Bregott och majonäs på finncrisp eller flatbröd ( flatbröd innehåller mindre kolhydrater.
Blir jag sugen på mellis, tar jag frysta hallon och en halv deciliter keso eller vispad grädde till, kanske blandar jag grädde och keso ! :)
Lunch: blir oftast inget, då jag äter frukost så sent, men annars så brukade jag äta tacogratäng med lite sallad, spenat med 2 ägg, Zucchinigratäng, auberginegratäng, korv med räksallad eller nåt.
Kebabsallad eller bara, några ägg med majo.
Mellis: Celsius energidricka
Middag: kyckling med tzatziki eller annat fett till, ägg med smör, äggpizza (supergott)
Vatten eller cola zero
Ville bara ge dig en liten start om du känner att du vill börja i morgon, men vi kan väl höras mer i morgon eller övermorgon.
Det är hyffsat lätt med lchf, undrar du över något så får du självklart höra av dig!
Nutrilett är en bra rivstart om man inte vill sätta igång med lchf direkt.
Jag har hamnat på min övre viktgräns igen, så i morgon kör jag!
Hatar det här med vikten, jag går upp så himla lätt :(, vet att självförtroendet borde sitta någon annanstans än bilringarna. Men jag trivs ju faktiskt inte med de extra kilon jag har och då får jag namne mig göra något åt saken!!!
Kram från Storasyster
både värdelöst och skitbra!!
Den här dagen har varit alltså både ock. Min hypokondri försöker tränga sig igenom och skapa kaos men jag VÄGRAR låta den göra det. Kämpar emot med tänder o naglar, VÄGRAR!! Samtidigt i det hela så har vi ändå haft en rätt så skön dag. Åkte iväg med pojkarna och tittade på ankor , massa vatten och båtar. Såklart mumsades det även glass. Åkte sen efteråt och åt kvällsmat hos mamma. Första gräsklippningen har jag också gjort här, det var ju kul . Men som sagt så är det att man försöker i sin känslo och måendeKaos ändå hitta på saker att göra som är trevligt för barnen och som skingrar mina tankar lite granna. Idag har jag även mått riktigt piss just ang det vi skrev tidigare, vikten. Nånting måste jag göra åt det som sagt, och jag måste börja typ förra veckan redan. Det drar ner mig också nåt oerhört! Det är inte lösningen till allt men det är där största delen av mitt självförtroende sitter .
Får bli nån typ av blandning av lchf o nutrilett, typ...om det går att blanda ??
Vi får kanske ta per tele nån dag o gå igenom lite basics eller om du har lust att skriva här..så jag har lite att gå på. Att surfa runt o läsa om lchf ger mig nämligen ingenting .
Nu gå och kika lite kvällstv med busen o sen dags för nattning,imorgon är det joppet igen.
Kramisar från Din lillesyrra
Får bli nån typ av blandning av lchf o nutrilett, typ...om det går att blanda ??
Vi får kanske ta per tele nån dag o gå igenom lite basics eller om du har lust att skriva här..så jag har lite att gå på. Att surfa runt o läsa om lchf ger mig nämligen ingenting .
Nu gå och kika lite kvällstv med busen o sen dags för nattning,imorgon är det joppet igen.
Kramisar från Din lillesyrra
26 april 2014
Jo, du vet visst!
Måste först och främst säga att det du skriver kanske är en sanning för dig just nu, men det är inte sanningen om dig!
Att du inte skulle vara älskvärd, söt och attraktiv som du är, är en lögn!
Du är hur snygg som helst och har en härlig personlighet, det hänger inte på kilorna.
Vet förståss hur djupt det sitter, vet också att det inte spelar någon roll hur smal man än blir, det sitter djupare än så. Du vet ju att jag gått ner en hel del kilon, men är jag lyckligare?
Både ja och nej, men mest nej. Jag kämpar ständigt med tankar om att jag inte är smal eller snygg nog, och särskilt nu när alla ålderstecken börjar synas tydligare, så känns kraven som jag själv har på mig ouppnåeliga. Det finns inte en dag då jag inte tänker på hur livet satt sina spår, känslan att aldrig duga, aldrig vara snygg nog osv....
Du är du, och jag är jag, jag skulle inte kunna älska dig om du var som mig...
Ush, jag är tacksam över att du är så pass olik mig .Vet du det?!
Det finns en styrka i dig som jag beundrar, fina vackra ögon och fin sårbarhet som jag vet finns där inne! Du är helt fantastiskt, du vågar bara inte släppa fram dig fullt ut, har ju sett så många underbara glimtar av ditt Sanna jag❤️
Jag har haft och har fortfarande så mycket självförakt i mig för att jag inte är bra nog, helst bli/vara perfekt!
Varifrån kommer kraven?
Ingen är perfekt, ingen!
Ja, hur vågar man släppa ner garden bara lite för att släppa in någon i sitt liv, våga visa sig sårbar för honom?! Jag har kämpat med det i över 20år och först nu vågar jag vara lite svag, inte fullt ut, för då är jag rädd att han förkastar mig. Visst är det konstigt hur djupt det sitter?
Hade han velat lämna mig så hade han redan gjort det, det är ju inte då att jag har varit lätt att leva med?! Hahah!
Det här med vikten.... Igen!
Vi får peppa varandra, även via denna bloggen.
Dagliga summeringar av dagen, tror mest på motion kombinerat med lchf, det har jag kört!
Man får ära mycket gott, men kolhydraterna ska bort, perfekt!
I sommar äter man mycket jordgubbar och grädde ;)
Vill du så kan vi koka ihop nåt och hjälpas åt!
Puss och kram my lovely sister❤️
Love you
Kram från Storasyster
Att du inte skulle vara älskvärd, söt och attraktiv som du är, är en lögn!
Du är hur snygg som helst och har en härlig personlighet, det hänger inte på kilorna.
Vet förståss hur djupt det sitter, vet också att det inte spelar någon roll hur smal man än blir, det sitter djupare än så. Du vet ju att jag gått ner en hel del kilon, men är jag lyckligare?
Både ja och nej, men mest nej. Jag kämpar ständigt med tankar om att jag inte är smal eller snygg nog, och särskilt nu när alla ålderstecken börjar synas tydligare, så känns kraven som jag själv har på mig ouppnåeliga. Det finns inte en dag då jag inte tänker på hur livet satt sina spår, känslan att aldrig duga, aldrig vara snygg nog osv....
Du är du, och jag är jag, jag skulle inte kunna älska dig om du var som mig...
Ush, jag är tacksam över att du är så pass olik mig .Vet du det?!
Det finns en styrka i dig som jag beundrar, fina vackra ögon och fin sårbarhet som jag vet finns där inne! Du är helt fantastiskt, du vågar bara inte släppa fram dig fullt ut, har ju sett så många underbara glimtar av ditt Sanna jag❤️
Jag har haft och har fortfarande så mycket självförakt i mig för att jag inte är bra nog, helst bli/vara perfekt!
Varifrån kommer kraven?
Ingen är perfekt, ingen!
Ja, hur vågar man släppa ner garden bara lite för att släppa in någon i sitt liv, våga visa sig sårbar för honom?! Jag har kämpat med det i över 20år och först nu vågar jag vara lite svag, inte fullt ut, för då är jag rädd att han förkastar mig. Visst är det konstigt hur djupt det sitter?
Hade han velat lämna mig så hade han redan gjort det, det är ju inte då att jag har varit lätt att leva med?! Hahah!
Det här med vikten.... Igen!
Vi får peppa varandra, även via denna bloggen.
Dagliga summeringar av dagen, tror mest på motion kombinerat med lchf, det har jag kört!
Man får ära mycket gott, men kolhydraterna ska bort, perfekt!
I sommar äter man mycket jordgubbar och grädde ;)
Vill du så kan vi koka ihop nåt och hjälpas åt!
Puss och kram my lovely sister❤️
Love you
Kram från Storasyster
25 april 2014
..inte vet jag....
men prestationsångest får jag iaf efter att jag läser dina inlägg HAHA .
Jag är ju som jag är och skriver som jag gör. Jag kan ju inte bli Du liksom, hur ofta jag än har önskat mig det.
Så många MÅSTEN i min skalle just nu och det som stör mig mest är att jag måste verkligen komma igång med min viktminskning. Jag förstår inte. HUR ska nån kunna tycka att jag ens är söt när jag ser ut som jag gör. Det här är ju en sån där sak som jag också levt med hela mitt liv. Usch, blir bara illamående av tanken att dejta eller synas öht just nu. Inte för att jag dejtar men bara tanken av det blir HJÄLP lixom.
Nu svamlar jag en hel massa igen men det är ungefär såhär det i mitt huvud just nu, RÖRIGT! .
Hemmet..måste städas, tvättas , hållas iordning. Barnen...måste finnas till dem, ta hand om dem, fixa mat jaa göra allt som måste göras med barn. Jobbet...att bara orka bry sig ..SUCK! Min vikt o utseende...banta banta banta...inte äta, äta , äta sen eller inte alls, nutrilett ,lchf....eller va FAAN! blir helt jävla knäpp! ...
Kärlek....vilja älska, bli älskad, LIVRÄDD, Sårbar, vill inte utsätta mig för det.....o så snurrar det runt.
Nu tar jag min tragiska skalle o stänger av den. Sätter mig i soffan och kollar på barnprogram med min busiga Fjutt istället.
Älskar Dig ! <3
Kramisar från Lillesyrran
Jag är ju som jag är och skriver som jag gör. Jag kan ju inte bli Du liksom, hur ofta jag än har önskat mig det.
Så många MÅSTEN i min skalle just nu och det som stör mig mest är att jag måste verkligen komma igång med min viktminskning. Jag förstår inte. HUR ska nån kunna tycka att jag ens är söt när jag ser ut som jag gör. Det här är ju en sån där sak som jag också levt med hela mitt liv. Usch, blir bara illamående av tanken att dejta eller synas öht just nu. Inte för att jag dejtar men bara tanken av det blir HJÄLP lixom.
Nu svamlar jag en hel massa igen men det är ungefär såhär det i mitt huvud just nu, RÖRIGT! .
Hemmet..måste städas, tvättas , hållas iordning. Barnen...måste finnas till dem, ta hand om dem, fixa mat jaa göra allt som måste göras med barn. Jobbet...att bara orka bry sig ..SUCK! Min vikt o utseende...banta banta banta...inte äta, äta , äta sen eller inte alls, nutrilett ,lchf....eller va FAAN! blir helt jävla knäpp! ...
Kärlek....vilja älska, bli älskad, LIVRÄDD, Sårbar, vill inte utsätta mig för det.....o så snurrar det runt.
Nu tar jag min tragiska skalle o stänger av den. Sätter mig i soffan och kollar på barnprogram med min busiga Fjutt istället.
Älskar Dig ! <3
Kramisar från Lillesyrran
24 april 2014
Den svaga jaguppfattningen
Sitter här vid köksbordet läser i boken Flodhästen i vardagsrummet och det finns verkligen ett igenkännande i det jag läst nu vid morgonkaffet.
Jag, min bror och syter har vuxit upp i en familj där alkoholisten styr hela familjen, har inte varit lätt.
Vi tre har reagerat och blivit behandlade helt olika, så jag kan bara tala om vad jag tagit skada av och hur jag som vuxen kämpar med min egen föräldraroll.
Jag förstår idag att jag lidit något oerhört mycket som barn och lider fortfarande sviter av det som vuxen då jag inte kunnat bli kvitt frågorna eftersom jag inte visste vad frågorna hade för svar.
Som tex den hemska känslan av ensamhet och utanförskap!
Idag förstår jag att ensamhetskänslan finns där för att jag sällan fick umgås med andra människor efter skoltid, jag satt på mitt rum, ensam med mina eviga frågor som jag inte kunde hitta svar på.
Vad är jag för människa som inte kan eller får vara tillsammans med andra barn?
Vad har jag gjort? Vad är det för fel på mig eller vad har jag gjort för fel? Varför får mina syskon, men inte jag? Jag var rädd, ensam och ledsen.
Nu förstår jag att det har lagrat inne i min personlighet, för jag har så många frågor, tomhet och sorg i mitt hjärta som jag aldrig kunnat sätta ord på.
Jag vet inte riktigt vem jag är och det tror jag beror på att jag aldrig vågat känna efter vad jag vill och egentligen tycker. Det finns en osäkerhet inom mig som jag ogillar, fast jag tror att jag vet att jag duger som jag är, men det är just det här ordet TROR, som ställer till det!! Någonstans vet jag att jag duger, men den känslan försvinner rätt så fort!
För mig är det inte självklart vilken färg som är min favoritfärg, vilken maträtt jag älskar mer än någon annan. Fråga mig om vad jag vill ? Så får du svaret att jag inte vet, jag vill helt enkelt allt och inget!
Kram från Storasyster
Jag, min bror och syter har vuxit upp i en familj där alkoholisten styr hela familjen, har inte varit lätt.
Vi tre har reagerat och blivit behandlade helt olika, så jag kan bara tala om vad jag tagit skada av och hur jag som vuxen kämpar med min egen föräldraroll.
Jag förstår idag att jag lidit något oerhört mycket som barn och lider fortfarande sviter av det som vuxen då jag inte kunnat bli kvitt frågorna eftersom jag inte visste vad frågorna hade för svar.
Som tex den hemska känslan av ensamhet och utanförskap!
Idag förstår jag att ensamhetskänslan finns där för att jag sällan fick umgås med andra människor efter skoltid, jag satt på mitt rum, ensam med mina eviga frågor som jag inte kunde hitta svar på.
Vad är jag för människa som inte kan eller får vara tillsammans med andra barn?
Vad har jag gjort? Vad är det för fel på mig eller vad har jag gjort för fel? Varför får mina syskon, men inte jag? Jag var rädd, ensam och ledsen.
Nu förstår jag att det har lagrat inne i min personlighet, för jag har så många frågor, tomhet och sorg i mitt hjärta som jag aldrig kunnat sätta ord på.
Jag vet inte riktigt vem jag är och det tror jag beror på att jag aldrig vågat känna efter vad jag vill och egentligen tycker. Det finns en osäkerhet inom mig som jag ogillar, fast jag tror att jag vet att jag duger som jag är, men det är just det här ordet TROR, som ställer till det!! Någonstans vet jag att jag duger, men den känslan försvinner rätt så fort!
För mig är det inte självklart vilken färg som är min favoritfärg, vilken maträtt jag älskar mer än någon annan. Fråga mig om vad jag vill ? Så får du svaret att jag inte vet, jag vill helt enkelt allt och inget!
Kram från Storasyster
23 april 2014
Svar till lillasyster från en trött storasyster
Känner igen mig själv i det du skriver om idag!
Frustrationen över att man inte orkar fast man vill, eviga kämpandet som vi pratade om i telefonen här om dagen. Denna önskan om att fungera som alla "andra normala" människor som bara knyter en knut i magen och den stora frågan som växer fram, varför orkar inte jag?
Du är en kämpe, min fina syster❤️
Själv är jag så förbannat trött på att vara trött/utmattad, glömsk och osocial!
Idag har jag allvarligt fungedat kring denna hjärntrötthet, hur blir man av med den?
Jag är så trött att jag knappt orkar prata på kvällarna, inte så mycket på dagarna heller tyvärr.
Att mamma nu bor själv känns lite konstigt och läskigt.
Hon är alldeles själv i sin lägenhet, bara hon inte blir mer isolerad än hon redan är.
Ensamheten kan bli tuff också, fast jag vet ju att ni finns där för henne, men ändå!
Vad skönt för dig att abf verkar förstå och tar hänsyn till ditt mående, visst känner man sig äckligt stressad så fort de ringer?
Pussa barnen från mig, älskar er!
Kram från Storasyster
Frustrationen över att man inte orkar fast man vill, eviga kämpandet som vi pratade om i telefonen här om dagen. Denna önskan om att fungera som alla "andra normala" människor som bara knyter en knut i magen och den stora frågan som växer fram, varför orkar inte jag?
Du är en kämpe, min fina syster❤️
Själv är jag så förbannat trött på att vara trött/utmattad, glömsk och osocial!
Idag har jag allvarligt fungedat kring denna hjärntrötthet, hur blir man av med den?
Jag är så trött att jag knappt orkar prata på kvällarna, inte så mycket på dagarna heller tyvärr.
Att mamma nu bor själv känns lite konstigt och läskigt.
Hon är alldeles själv i sin lägenhet, bara hon inte blir mer isolerad än hon redan är.
Ensamheten kan bli tuff också, fast jag vet ju att ni finns där för henne, men ändå!
Vad skönt för dig att abf verkar förstå och tar hänsyn till ditt mående, visst känner man sig äckligt stressad så fort de ringer?
Pussa barnen från mig, älskar er!
Kram från Storasyster
Tufft..
Efter en längre ledighet från arbetsträningen så var det idag dags att ta tjuren vid hornen och ta sig dit. Hade sån kamp med mig själv, mådde Så dåligt och ville absolut inte synas Nånstans idag. I normala fall hade jag gett efter känslan och bara stannat hemma men jag är SÅ trött på att göra det. Mår ju lixom inte bättre av det , känslan av misslyckande är ingen trevlig känsla det heller. För det är ju det man känner då.
Har även haft sån hemsk värk i kroppen, i lederna i flera dagar nu. Brukar komma och gå det där. Tror den blir lite värre när jag har mina svackor, borde nog ta upp det med läkaren o få det utrett också.
Börjar nog landa lite i att mamma flyttat och vi bor själva igen. Vanliga rutinerna börjar komma igång igen och det är Riktigt skönt!
Min handläggare på arbetsförmedlingen ringde idag och hörde sig för om hur det går på arbetsträningen. Blev tal om hur jag känner inför att ev öka tid på jobbet. Hon sa att jag skulle fundera i ett par veckor och sen återkomma till henne. Då hinner jag komma igång igen ordentligt efter ledigheten o ge en ärlig chans till tankarna att säga nåt annat än bara NEEEEj :oP Hon sa även att jag skulle kontakta min läkare och prata redan om vad det finns för möjligheter, om det skulle vara att jag inte klarar av att gå upp i tid om det finns möjlighet att sjukskriva mig eller vad dem har för tankar om det, fick lite panik när hon sa det. Jag har ju tänkt att inte vara sjuk så länge till och kunna börja jobba heltid :oP Oh jösses, tror inte dem tankarna är så realistiska.
Nog om det, ska smälta allt det där och verkligen se till och fundera .
Nu är jag så trött så det bara står helt still i hjärnan....
Kram från Lillesyrran
Har även haft sån hemsk värk i kroppen, i lederna i flera dagar nu. Brukar komma och gå det där. Tror den blir lite värre när jag har mina svackor, borde nog ta upp det med läkaren o få det utrett också.
Börjar nog landa lite i att mamma flyttat och vi bor själva igen. Vanliga rutinerna börjar komma igång igen och det är Riktigt skönt!
Min handläggare på arbetsförmedlingen ringde idag och hörde sig för om hur det går på arbetsträningen. Blev tal om hur jag känner inför att ev öka tid på jobbet. Hon sa att jag skulle fundera i ett par veckor och sen återkomma till henne. Då hinner jag komma igång igen ordentligt efter ledigheten o ge en ärlig chans till tankarna att säga nåt annat än bara NEEEEj :oP Hon sa även att jag skulle kontakta min läkare och prata redan om vad det finns för möjligheter, om det skulle vara att jag inte klarar av att gå upp i tid om det finns möjlighet att sjukskriva mig eller vad dem har för tankar om det, fick lite panik när hon sa det. Jag har ju tänkt att inte vara sjuk så länge till och kunna börja jobba heltid :oP Oh jösses, tror inte dem tankarna är så realistiska.
Nog om det, ska smälta allt det där och verkligen se till och fundera .
Nu är jag så trött så det bara står helt still i hjärnan....
Kram från Lillesyrran
22 april 2014
Växa upp i skuggan av missbruk av olika slag
Jag har läst en hel del om medberoende i helgen och det är verkligen dags att börja prata om hur människor som vuxit upp i dysfunktionella familjer egentligen mår.
Det finns en hel del saker som förklarar varför barn till "missbrukare" av olika slag mår så dåligt som de gör. Varför de hamnar i olika beroenden och vad som egentligen ligger bakom fasaden!
Jag känner igen mig oerhört mycket i det som skrivs om medberoende och de kännetecken som jag reagerar mest på och stämmer in på mig är dessa.
1. Styrs utifrån
2. Har tvångsmässigt kontrollbehov
3. Har brist på tillit och närhet
4. Har en svag jag uppfattning, vad känner jag och vad vill jag?!
5. Har glömt hur man "bara är". Jag presterar i stället för att vara. Allt mäts utifrån prestation.
6. Livet - det är något allvarligt för mig, jag saknar förmågan att leka och ha roligt.
( så tänker en människa vars liv huvudsakligen handlat om att överleva, att gå från kris till kris)
Ovanstående punkter stämmer in på mig otroligt bra, samt att den som lever i prestationsmani kan inte lyssna till sin trötthet, utan piskar sig själv till större prestationer, effektivare tidsbruk, följden blir burn-out och det är där jag hamnat. Så nu försöker jag gräva lite i det jag varit med om och varför jag fungerar som jag gör, mycket av agerande är utifrån fruktan har jag förstått.
Nu gäller det att prioritera om och rätt!
Boken Flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten vill jag varmt rekommendera er alla att läsa!
Boken handlar om medberoende och om mötet med barnet inom oss.
Flodhästen i vardagsrummet belyser vad som händer med barn som växer upp i skuggan av alkoholism, arbetsnarkomani, trångsynt religiositet, incest, våld eller andra former av utsatthet.
Vad gör barnet med dessa upplevelser som ingen vill tala om? Hur blir man som vuxen om man som barn ständigt tvingats till anpassning?
Det finns en hel del saker som förklarar varför barn till "missbrukare" av olika slag mår så dåligt som de gör. Varför de hamnar i olika beroenden och vad som egentligen ligger bakom fasaden!
Jag känner igen mig oerhört mycket i det som skrivs om medberoende och de kännetecken som jag reagerar mest på och stämmer in på mig är dessa.
1. Styrs utifrån
2. Har tvångsmässigt kontrollbehov
3. Har brist på tillit och närhet
4. Har en svag jag uppfattning, vad känner jag och vad vill jag?!
5. Har glömt hur man "bara är". Jag presterar i stället för att vara. Allt mäts utifrån prestation.
6. Livet - det är något allvarligt för mig, jag saknar förmågan att leka och ha roligt.
( så tänker en människa vars liv huvudsakligen handlat om att överleva, att gå från kris till kris)
Ovanstående punkter stämmer in på mig otroligt bra, samt att den som lever i prestationsmani kan inte lyssna till sin trötthet, utan piskar sig själv till större prestationer, effektivare tidsbruk, följden blir burn-out och det är där jag hamnat. Så nu försöker jag gräva lite i det jag varit med om och varför jag fungerar som jag gör, mycket av agerande är utifrån fruktan har jag förstått.
Nu gäller det att prioritera om och rätt!
Boken Flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten vill jag varmt rekommendera er alla att läsa!
Boken handlar om medberoende och om mötet med barnet inom oss.
Flodhästen i vardagsrummet belyser vad som händer med barn som växer upp i skuggan av alkoholism, arbetsnarkomani, trångsynt religiositet, incest, våld eller andra former av utsatthet.
Vad gör barnet med dessa upplevelser som ingen vill tala om? Hur blir man som vuxen om man som barn ständigt tvingats till anpassning?
20 april 2014
Här är jag :)
Har haft så fullt upp och när allt väl lugnat sig så har jag varit SÅ trött och bara gått och lagt mig. Tänkte skriva igår kväll men så långt kom jag aldrig, gick o lade mig istället. Nu försöker jag hinna skriva medans min minsta Plutt äter sin frukost.
I förrgår hade jag en sååå underbar dag o kände mig såååå tillfreds med allting o det fick jag ju ångra igår. Då hade jag minsann ingen ork eller tålamod eller lust med nånting egentligen. Eller förmiddagen var rätt så härlig men när inte saker o ting gick som dem skulle så kände jag mig inte så lugnt nåt mer utan gärna överreagerade...SUCK, nåja. Tur det kändes bättre när vi väl åkt iväg på kalaset vi skulle till.
Idag är då dagen som jag längtat till rätt så mycket av o till, mammas flytt. Men det är med kluvna känslor. Får försöka bara bita ihop och så får man se hur det går för henne. Vi finns ju här ändå för henne även fast vi inte bor under samma tak. Ensam är hon ju inte.
Jag tycker också det är svårt med vänskap. Därför har jag valt att umgås med så få som möjligt. Men samtidigt har jag inte det behovet , och det kan ju vara just därför, att jag upplever det svårt. Svårt att öppna mig och skaffa nya vänner tex för jag vill inte att dem ska veta för mkt om mig, och när man väl öppnar sig så blir man sårbar , det är jag inte heller så värst bra på. Finns lixom en gräns, såhär långt, men Inte längre!
Jag vänder mig nog mest till svägerskan. Och nu har det ju blivit att jag pratat med mamma, blir lätt så när vi suttit under samma tak, fast med henne blir det ändå lite begränsat vad man väljer att prata om. Men mest svägerskan. Svägerskan är den som Alltid funnits där även fast vi har haft våra duster vi också. Men livet är väl så, finns inga relationer som bara flyter på utan konflikter.
Tänkte göra en sån där 10 lista men kom inte på tio saker på en gång så jag får ta o göra det lite senare :)
Nää, nu tar jag min kaffekopp och går o räknar till tio, hundra , två miljoner....pust...verkar bli en sån Där dag igen....
Kramar från Lillsyrran
I förrgår hade jag en sååå underbar dag o kände mig såååå tillfreds med allting o det fick jag ju ångra igår. Då hade jag minsann ingen ork eller tålamod eller lust med nånting egentligen. Eller förmiddagen var rätt så härlig men när inte saker o ting gick som dem skulle så kände jag mig inte så lugnt nåt mer utan gärna överreagerade...SUCK, nåja. Tur det kändes bättre när vi väl åkt iväg på kalaset vi skulle till.
Idag är då dagen som jag längtat till rätt så mycket av o till, mammas flytt. Men det är med kluvna känslor. Får försöka bara bita ihop och så får man se hur det går för henne. Vi finns ju här ändå för henne även fast vi inte bor under samma tak. Ensam är hon ju inte.
Jag tycker också det är svårt med vänskap. Därför har jag valt att umgås med så få som möjligt. Men samtidigt har jag inte det behovet , och det kan ju vara just därför, att jag upplever det svårt. Svårt att öppna mig och skaffa nya vänner tex för jag vill inte att dem ska veta för mkt om mig, och när man väl öppnar sig så blir man sårbar , det är jag inte heller så värst bra på. Finns lixom en gräns, såhär långt, men Inte längre!
Jag vänder mig nog mest till svägerskan. Och nu har det ju blivit att jag pratat med mamma, blir lätt så när vi suttit under samma tak, fast med henne blir det ändå lite begränsat vad man väljer att prata om. Men mest svägerskan. Svägerskan är den som Alltid funnits där även fast vi har haft våra duster vi också. Men livet är väl så, finns inga relationer som bara flyter på utan konflikter.
Tänkte göra en sån där 10 lista men kom inte på tio saker på en gång så jag får ta o göra det lite senare :)
Nää, nu tar jag min kaffekopp och går o räknar till tio, hundra , två miljoner....pust...verkar bli en sån Där dag igen....
Kramar från Lillsyrran
10 saker som jag tror att du inte vet om mig
Jag skriver och skriver för att jag inte har nåt annat i mitt liv !
Skoja bara, men jag är lite knas, mycket bubblar inom mig så hoppas det är ok att jag skriver igen.?
Syrran, jag måste säga att jag längtar att få läsa dina inlägg, jag uppdaterar och kollar här på sidan flera gå ger per dag om du skrivit något. Längtar så att få veta mer om dig!
Vi kan väl göra en det visste du inte om mig lista?!
JAA, vad roligt... Jag börjar !
10 saker du inte visste/vet om mig!
1. Jag hatar spindlar, silverfiskar och ormar. Mår illa och får riktiga obehagskänslor
när jag ser ormar på tv eller spindlar i tvättstugan. Fobi?
2. Jag gråter när jag ser lejon eller andra djur döda för sin föda.
3. Jag har känt mig väldigt ensam och oönskad, som om jag inte har haft några syskon, fast jag har många "halvsyskon". Är ensam mellan mamma och pappa och det har plågat mig, alla andra har helsyskon.
4. Jag kör alltid för fort och gasar extra om jag ser att det börjar slå om till rött i trafikljusen.
5. Jag har lätt för att förlåta människor, men att förlåta mig själv kan jag inte!
6. Jag är aldrig nöjd, vill hela tiden utvecklas, ändra på saker, bli bättre.. Och det nu!
7. Jag vet inte vad jag egentligen vill, vill allt och inget samtidigt!
8. Jag har svårt att leva i nuet.
9. Jag har stulit kläder, smink, parfym och godis från affärer när jag var ung. ( jag åkte dit som tur var ;) )
10. Jag skämdes för att åka i våran bil, PW:n du vet som vi hade när vi var små.
Det finns några fler grejer men vi får ta det en annan gång, nu är det din tur!
Tror att du visste några eller kanske alla svar redan...
Kram från Storasyster
Skoja bara, men jag är lite knas, mycket bubblar inom mig så hoppas det är ok att jag skriver igen.?
Syrran, jag måste säga att jag längtar att få läsa dina inlägg, jag uppdaterar och kollar här på sidan flera gå ger per dag om du skrivit något. Längtar så att få veta mer om dig!
Vi kan väl göra en det visste du inte om mig lista?!
JAA, vad roligt... Jag börjar !
10 saker du inte visste/vet om mig!
1. Jag hatar spindlar, silverfiskar och ormar. Mår illa och får riktiga obehagskänslor
när jag ser ormar på tv eller spindlar i tvättstugan. Fobi?
2. Jag gråter när jag ser lejon eller andra djur döda för sin föda.
3. Jag har känt mig väldigt ensam och oönskad, som om jag inte har haft några syskon, fast jag har många "halvsyskon". Är ensam mellan mamma och pappa och det har plågat mig, alla andra har helsyskon.
4. Jag kör alltid för fort och gasar extra om jag ser att det börjar slå om till rött i trafikljusen.
5. Jag har lätt för att förlåta människor, men att förlåta mig själv kan jag inte!
6. Jag är aldrig nöjd, vill hela tiden utvecklas, ändra på saker, bli bättre.. Och det nu!
7. Jag vet inte vad jag egentligen vill, vill allt och inget samtidigt!
8. Jag har svårt att leva i nuet.
9. Jag har stulit kläder, smink, parfym och godis från affärer när jag var ung. ( jag åkte dit som tur var ;) )
10. Jag skämdes för att åka i våran bil, PW:n du vet som vi hade när vi var små.
Det finns några fler grejer men vi får ta det en annan gång, nu är det din tur!
Tror att du visste några eller kanske alla svar redan...
Kram från Storasyster
18 april 2014
Vänskap naturligt eller påtvingat?
Sitter här vid min dator och funderar på hur jag ska bli av med min huvudvärk.
Tog Naproxen precis och hoppas att det snart hjälper.
Min erfarenhet av vänskapsrelationer är väldigt begränsad, då jag hellre valt att arbeta eller umgås med min familj. Jag är dålig på att hålla kontakten, men blir glad om någon hör av sig till mig.
Det är väldigt sällan jag tänker spontant på att jag skulle vilja fika med någon, det finns inte i min natur, jag vill liksom inte umgås på något sätt. Är jag kanske lite skygg trots allt? Eller är det bara att orken inte funnits där eller har jag varit rädd för att umgås med människor för de kanske tycker illa om mig?
Är det kanske mina egna förväntningar att jag borde umgås med folk för jag vill framstå som duktig och omtänksam?
Jag har väldigt ofta "ställt" upp på vänskap för att jag vet att personen i fråga behövt mig och att jag vet att jag på något sätt kan hjälpa eller avlasta personen för stunden.
Jag vet inte riktigt, för jag har alltid varit väldigt utåtriktad och positiv utåt sett, men när jag väl är hemma så har energin sjunkit avsevärt, det är nästan som att man gått runt och burit på en mask hela sitt liv.
Andra människor har jag verkligen försökt bemöta väl, men mig själv?
Hmm, kan depressionen börjat väldigt tidigt tro? Det tror jag, men jag har inte varit alls medveten om den, då jag bara trott att jag allmänt bara varit en sådan tråkig person.
Nej, jag måste gå och lägga mig, hur gärna jag än vill fortsätta skriva, så vi får höras snart igen.
GLAD PÅSK!
Kram från Storasyster
Tog Naproxen precis och hoppas att det snart hjälper.
Min erfarenhet av vänskapsrelationer är väldigt begränsad, då jag hellre valt att arbeta eller umgås med min familj. Jag är dålig på att hålla kontakten, men blir glad om någon hör av sig till mig.
Det är väldigt sällan jag tänker spontant på att jag skulle vilja fika med någon, det finns inte i min natur, jag vill liksom inte umgås på något sätt. Är jag kanske lite skygg trots allt? Eller är det bara att orken inte funnits där eller har jag varit rädd för att umgås med människor för de kanske tycker illa om mig?
Är det kanske mina egna förväntningar att jag borde umgås med folk för jag vill framstå som duktig och omtänksam?
Jag har väldigt ofta "ställt" upp på vänskap för att jag vet att personen i fråga behövt mig och att jag vet att jag på något sätt kan hjälpa eller avlasta personen för stunden.
Jag vet inte riktigt, för jag har alltid varit väldigt utåtriktad och positiv utåt sett, men när jag väl är hemma så har energin sjunkit avsevärt, det är nästan som att man gått runt och burit på en mask hela sitt liv.
Andra människor har jag verkligen försökt bemöta väl, men mig själv?
Hmm, kan depressionen börjat väldigt tidigt tro? Det tror jag, men jag har inte varit alls medveten om den, då jag bara trott att jag allmänt bara varit en sådan tråkig person.
Nej, jag måste gå och lägga mig, hur gärna jag än vill fortsätta skriva, så vi får höras snart igen.
GLAD PÅSK!
Kram från Storasyster
17 april 2014
Vem delar du ditt liv med?
Idag går inte mina tankar att sortera, jag är mest förvirrad och förbannad på mig själv då jag tryckt i mig en hel "hönökakahalva" och en fjärdedels bit av kladdkaka och massa grädde. Idag hade jag verkligen ingen anledning att trycka i mig massa onyttigt. Jag ska försöka vara snäll mot mig själv och skita i att magen växer och kilorna frodas.
Pratade med mamma tidigare i dag och det verkar som att hon blev förvånad över sin diagnos, precis som inte vem som helst förstått att hon är deprimerad och har ångest. Hon sa: jag har visst samma grejer som ni. Det är väl klart att depressionen och ångesten funnits där länge med tanke på hur hon kämpat. Hoppas cipralexen hjälper så hon får njuta av livet!
Jag har ofta tänkt på dig, hur ensam du måste känt dig många gånger, många kvällar särskilt efter barnen gått och lagt sig. Vem har du haft att dela ditt liv med? Tankar, funderingar och drömmar, vem har fått höra ditt hjärtas sorger?
Jag har min man att dela allt med, men jag kan inte sluta tänka på vem du vänder dig till?
Svägerskan, brorsan eller mamma? Någon nära vän?
Helt plötsligt kom storasyster känslorna fram starkare än någonsin, saknar dig!
Kram från Storasyster
Pratade med mamma tidigare i dag och det verkar som att hon blev förvånad över sin diagnos, precis som inte vem som helst förstått att hon är deprimerad och har ångest. Hon sa: jag har visst samma grejer som ni. Det är väl klart att depressionen och ångesten funnits där länge med tanke på hur hon kämpat. Hoppas cipralexen hjälper så hon får njuta av livet!
Jag har ofta tänkt på dig, hur ensam du måste känt dig många gånger, många kvällar särskilt efter barnen gått och lagt sig. Vem har du haft att dela ditt liv med? Tankar, funderingar och drömmar, vem har fått höra ditt hjärtas sorger?
Jag har min man att dela allt med, men jag kan inte sluta tänka på vem du vänder dig till?
Svägerskan, brorsan eller mamma? Någon nära vän?
Helt plötsligt kom storasyster känslorna fram starkare än någonsin, saknar dig!
Kram från Storasyster
16 april 2014
Önskar min mamma många glada underbara år
Jag tänker fortfarande på våran mamma, vår älskade mamma!
Hon som inte förstog att lämna en man som var alkoholiserad och betedde sig illa.
Jag kan bara tänka mig all den förakt som hon måste känna, alla skuldkänslor och alla borden som
hon verkligen borde ha genomfört för att hennes barn skulle fått en bättre barndom.
Och så tänker jag på alla fel som jag gjort som mamma, det är ju liksom lätt att vara efterklok, så jag försöker tänka mig in i hennes situation. Vilken ångest, vilken smärta hon måste känna!
Jag har så mycket smärta inom mig när det gäller våran dotter och allt jag tycker jag borde gjort annorlunda, så visst känner jag igen alla borden och allt jag ångrat.
Ingen är perfekt och det ver jag, hur perfekt man än önskar att vara så är man inte det... Synd faktiskt, och ändå så rättvist! Tänk om någon totalt lyckas med att fostra sina barn felfritt och inte vi/jag?
Jag skulle ta livet av mig om jag skulle behöva konkurrera mednnågon som var perfekt.
Önskar ju själv att jag varit perfekt som mamma och fru, men det har jag inte varit!
Jag är glad över att mamma äntligen får flytta till sin egen lägenhet och jag hoppas att hon får tid att fundera ut vem hon är och vad hon verkligen tycker om, särskilt nu när hon fått medicin mot ångest och depression. Jag hoppas att medicinen ska hjälpa henne att leva någorlunda glad resten av hennes liv, hon har så många år kvar att leva trots allt och vi behöver henne!
Önskar verkligen henne det bästa!
Jag har något jag vill berätta för dig systeryster, men inte just nu!
Jag måste få smälta allt och få lite mer information innan jag berättar det som smärtar i mitt hjärta just nu. Jag hoppas att det bara är ett påhitt eller en lögn, men samtidigt har jag valt att tro på allt som sägs till mig tills motsatsen är bevisad, så förbered dig på att omfamna din storasyster❤️
Idag har jag haft fullt upp och jag har varit riktigt trött, men jag känner att jag har saknat dig min fina syster, hoppas att ni haft en fin dag idag och att ni får en myspysdag i morgon!
Kram
Från Storasyster
Hon som inte förstog att lämna en man som var alkoholiserad och betedde sig illa.
Jag kan bara tänka mig all den förakt som hon måste känna, alla skuldkänslor och alla borden som
hon verkligen borde ha genomfört för att hennes barn skulle fått en bättre barndom.
Och så tänker jag på alla fel som jag gjort som mamma, det är ju liksom lätt att vara efterklok, så jag försöker tänka mig in i hennes situation. Vilken ångest, vilken smärta hon måste känna!
Jag har så mycket smärta inom mig när det gäller våran dotter och allt jag tycker jag borde gjort annorlunda, så visst känner jag igen alla borden och allt jag ångrat.
Ingen är perfekt och det ver jag, hur perfekt man än önskar att vara så är man inte det... Synd faktiskt, och ändå så rättvist! Tänk om någon totalt lyckas med att fostra sina barn felfritt och inte vi/jag?
Jag skulle ta livet av mig om jag skulle behöva konkurrera mednnågon som var perfekt.
Önskar ju själv att jag varit perfekt som mamma och fru, men det har jag inte varit!
Jag är glad över att mamma äntligen får flytta till sin egen lägenhet och jag hoppas att hon får tid att fundera ut vem hon är och vad hon verkligen tycker om, särskilt nu när hon fått medicin mot ångest och depression. Jag hoppas att medicinen ska hjälpa henne att leva någorlunda glad resten av hennes liv, hon har så många år kvar att leva trots allt och vi behöver henne!
Önskar verkligen henne det bästa!
Jag har något jag vill berätta för dig systeryster, men inte just nu!
Jag måste få smälta allt och få lite mer information innan jag berättar det som smärtar i mitt hjärta just nu. Jag hoppas att det bara är ett påhitt eller en lögn, men samtidigt har jag valt att tro på allt som sägs till mig tills motsatsen är bevisad, så förbered dig på att omfamna din storasyster❤️
Idag har jag haft fullt upp och jag har varit riktigt trött, men jag känner att jag har saknat dig min fina syster, hoppas att ni haft en fin dag idag och att ni får en myspysdag i morgon!
Kram
Från Storasyster
15 april 2014
Tänkt o tänkt!
oj va jag har tänkt igår. Hjärnan har gått varm. Funderat mycket på det du skrivit. Tror min hjärna motarbetar mig lite grann. När jag väl kommer på nånting, så är det i samma sekund som bortblåst. Sen måste jag ta mig tiden för att få fram det igen, Skitkonstigt!!!
Minnen från barndomen, jag har inte speciellt mycket minnen så, som man borde. Tillsammans med dig tex. Jag tror att det enda minnet jag har är att jag smög in på ditt rum för att umgås med dig men fick sen snabbt skynda mig tillbaka igen. Bara själva smygandet jag kommer ihåg, och jag blir SÅ ledsen.
Minnen av en kärleksfull mamma minns jag inte heller. Minns inga kramar och pussar eller "Jag älskar dig!".
Hon gjorde väl så gott hon kunde, med vad hon hade. Men önskar hon hade valt annorlunda.
För jag kommer ALDRIG någonsin förstå hur en människa ska kunna bli så nerbruten att den inte längre prioriterar sina egna barn. När ens eget barn far illa, när man inte får ta hand om den pga en jävla översittare , TAR MAN INTE SINA GREJER OCH STICKER DÅ ??? va fan , blir så fruktansvärt förbannad.
Hon lämnade ju din pappa, varför kunde hon inte lämna min också medans det ändå fanns en chans för oss alla att inte bli så skadade som vi blev ?
SÅ många chanser som hon hade att aldrig åka hem igen, VARFÖR tog hon inte dem ?
Varför kunde inte du få en normal barndom, varför fick inte VI en normal barndom!?!?!
Vad annorlunda våra liv skulle vara. Inte så att jag är missnöjd med mitt liv med mina barn , men mitt känsloliv skulle ju helt klart varit miljoner gånger bättre. Hade inte behövt kämpa med icke existerande självförtroende eller självkänsla. Ångest. Panikångest. Socialfobi. Viktrelaterade problem, övervikt, hetsätning. Oh jösses vilken stor hög med problem och bekymmer man är.
Min relation med mamma, jag vet inte hur jag ska förklara att den är. Helt klart känner jag henne bättre. Vi har pratat en del , har väl helt enkelt blivit så iomed boendesituationen. Men jag vet inte, jag känner henne men jag känner mig inte sådär Nära henne, förstår du hur jag menar ?
Det är väldigt svårt att komma henne nära sådär iomed hennes problematik med allting och hennes humör. Jag känner att jag klarar mig så bra utan sånt, har nog i mitt liv. Så jag håller mig lite på avstånd. Vet inte, svamlar igen. Kan inte riktigt förklara.
Att själv bli förälder när man har den här bakgrunden, som du skriver . När man inte har haft någon som visar hur man gör, är inte lätt. Men med kärleken till sitt barn kommer man långt, tror man instinktivt känner vad barnen behöver och man ger dem det även om vi inte minns nåt sånt från våran egen barndom. Kramar, pussar , jag älskar dig, att nån tar sig tid jaa, allting!! Tydligen, eftersom vi gör det ,vill göra det. Vill visa våra barn hur mycket dem betyder för oss.
Det är samma med vuxna relationer. Jag har ingen aning hur man har ett sunt förhållande till en man. Tror att det är pga min uppväxt som jag har dragits till män som inte varit bra för mig, som har haft sina problem med spel och alkohol. Så egentligen är det väl inte bara mitt fel att det aldrig funkat, hur ska en skadad jag och en man med alkoholproblem få nånting att funka ?? Så jag har gett upp det där, lika bra och vara själv och ta hand om det bästaste som finns i mitt liv, Mina barn! och lära mig att ta hand om mig själv, lite grann iaf.
Nu fick jag ur mig lite svammel iaf, dags att ge mig på en kopp kaffe och starta dagen.
Kram från Lillsyrran
Minnen från barndomen, jag har inte speciellt mycket minnen så, som man borde. Tillsammans med dig tex. Jag tror att det enda minnet jag har är att jag smög in på ditt rum för att umgås med dig men fick sen snabbt skynda mig tillbaka igen. Bara själva smygandet jag kommer ihåg, och jag blir SÅ ledsen.
Minnen av en kärleksfull mamma minns jag inte heller. Minns inga kramar och pussar eller "Jag älskar dig!".
Hon gjorde väl så gott hon kunde, med vad hon hade. Men önskar hon hade valt annorlunda.
För jag kommer ALDRIG någonsin förstå hur en människa ska kunna bli så nerbruten att den inte längre prioriterar sina egna barn. När ens eget barn far illa, när man inte får ta hand om den pga en jävla översittare , TAR MAN INTE SINA GREJER OCH STICKER DÅ ??? va fan , blir så fruktansvärt förbannad.
Hon lämnade ju din pappa, varför kunde hon inte lämna min också medans det ändå fanns en chans för oss alla att inte bli så skadade som vi blev ?
SÅ många chanser som hon hade att aldrig åka hem igen, VARFÖR tog hon inte dem ?
Varför kunde inte du få en normal barndom, varför fick inte VI en normal barndom!?!?!
Vad annorlunda våra liv skulle vara. Inte så att jag är missnöjd med mitt liv med mina barn , men mitt känsloliv skulle ju helt klart varit miljoner gånger bättre. Hade inte behövt kämpa med icke existerande självförtroende eller självkänsla. Ångest. Panikångest. Socialfobi. Viktrelaterade problem, övervikt, hetsätning. Oh jösses vilken stor hög med problem och bekymmer man är.
Min relation med mamma, jag vet inte hur jag ska förklara att den är. Helt klart känner jag henne bättre. Vi har pratat en del , har väl helt enkelt blivit så iomed boendesituationen. Men jag vet inte, jag känner henne men jag känner mig inte sådär Nära henne, förstår du hur jag menar ?
Det är väldigt svårt att komma henne nära sådär iomed hennes problematik med allting och hennes humör. Jag känner att jag klarar mig så bra utan sånt, har nog i mitt liv. Så jag håller mig lite på avstånd. Vet inte, svamlar igen. Kan inte riktigt förklara.
Att själv bli förälder när man har den här bakgrunden, som du skriver . När man inte har haft någon som visar hur man gör, är inte lätt. Men med kärleken till sitt barn kommer man långt, tror man instinktivt känner vad barnen behöver och man ger dem det även om vi inte minns nåt sånt från våran egen barndom. Kramar, pussar , jag älskar dig, att nån tar sig tid jaa, allting!! Tydligen, eftersom vi gör det ,vill göra det. Vill visa våra barn hur mycket dem betyder för oss.
Det är samma med vuxna relationer. Jag har ingen aning hur man har ett sunt förhållande till en man. Tror att det är pga min uppväxt som jag har dragits till män som inte varit bra för mig, som har haft sina problem med spel och alkohol. Så egentligen är det väl inte bara mitt fel att det aldrig funkat, hur ska en skadad jag och en man med alkoholproblem få nånting att funka ?? Så jag har gett upp det där, lika bra och vara själv och ta hand om det bästaste som finns i mitt liv, Mina barn! och lära mig att ta hand om mig själv, lite grann iaf.
Nu fick jag ur mig lite svammel iaf, dags att ge mig på en kopp kaffe och starta dagen.
Kram från Lillsyrran
Fostra barn utan att veta hur man gör ?
Har funderat en hel del kring detta med att vara mamma.
Jag har inte haft en närvarande mamma eller en mamma som verkligen sett till mitt bästa.
Självklart har hon haft det tufft då hon var gift med en alkoholist, men det ursäktar inte att man inte har en relation till sitt barn.
Mamma har säkert varit rädd för att beskydda, rädd för närhet, rädd för att älska sina barn.
Jag skulle gärna vilja veta hur hennes barndom var, då hon var äldst av syskonen. Hon hade det säkert inte lätt.
Jag var omkring 4 år när mamma gifte sig med din pappa... Och jag måste säga att jag inte har några som helst minnen från den tiden! Eller det kanske man inte har från den åldern, jag har ingen aning ?
Eftersom både du och jag syrran har barn, så har vi en egen uppfattning om hur en mamma bör vara, eller? Jag tror att mina krav som mamma är skyhöga just för att jag inte alls haft någon relation till min mamma när jag var liten, inte vad jag kan komma ihåg.
Hur var din relation till mamma? Ni verkar ändå ha en hyffsat bra relation till varandra nu eller är det också något som bara existerar eftersom ni ändå träffats så pass mycket?!
Jag har kämpat med min roll som mamma eftersom jag inte har något att relatera till, inga bra minnen om att mamma skulle visat mig i ord och handling att hon faktiskt älskar mig och gärna ville varit nära mig, kramat mig och uppmuntrat mig osv.. Det som varje barn behöver!
Du vet, allt det som vi faktiskt gör med våra barn idag ( kramas, pussar och talar om för dem
hur mycket vi älskar dem) men ändå känner vi oss otillräckliga! Varför?!
Är det just för att vårt inre är så tomt på det? Vi är osäkra på om vi räcker till osv...
Du känner mamma mycket bättre än vad jag gör, så jag kan inte skriva så mycket om henne, men jag vet i mitt inre att jag velat göra allt helt annorlunda när jag fostrade min dotter. Jag säger verkligen inte att jag lyckats som förälder, men jag vet att jag försökt ge henne så mycket närhet och uppmärksamhet jag bara kunnat. Jag förstår att min obearbetade barndom satt sina spår i mitt sätt att fostra mitt barn, eftersom det funnits rädslor, osäkerhet, kritiska röster mm med i spelet under hela hennes uppväxt. Jag önskar att jag förstått tidigare att bearbeta de jobbiga minnena, då
hade jag nog inte behövt kämpa så vansinnigt emot mig själv då jag var så otrygg och förvirrad som mamma. Det skulle jag aldrig erkänt för någon då, eftersom jag skulle minsann visa dem :(
Hur skulle jag lyckas att fostra detta lilla knyte till en kärleksfull människa utan en massa trauman, då det enda jag kommer ihåg från min egen barndom endast är kaos?!
Vi fick tyvärr ingen manual/instruktionsbok att följa när vi fick barn!
Det är så synd, faktiskt!!
Jag tror och hoppas på att när min dotter får barn att jag ska kunna finnas till hands för henne, hjälpa henne och avlasta henne. Älska och uppmuntra henne som mamma och vara stolt över det hon gör, för det är saker som jag gärna hade tagit del av när det var som tuffast med vår lilla tjej.
Alla behöver vi höra att vi gör ett bra jobb, så syrran... Du gör ett riktigt bra jobb med dina pojkar, jag hoppas bara att du även får höra det från våran mamma.
Det får vara bra för denna gången...
Syrran, du har tre barn, hur tänker du?
Hur känner du?
Kram från Storasyrran
Jag har inte haft en närvarande mamma eller en mamma som verkligen sett till mitt bästa.
Självklart har hon haft det tufft då hon var gift med en alkoholist, men det ursäktar inte att man inte har en relation till sitt barn.
Mamma har säkert varit rädd för att beskydda, rädd för närhet, rädd för att älska sina barn.
Jag skulle gärna vilja veta hur hennes barndom var, då hon var äldst av syskonen. Hon hade det säkert inte lätt.
Jag var omkring 4 år när mamma gifte sig med din pappa... Och jag måste säga att jag inte har några som helst minnen från den tiden! Eller det kanske man inte har från den åldern, jag har ingen aning ?
Eftersom både du och jag syrran har barn, så har vi en egen uppfattning om hur en mamma bör vara, eller? Jag tror att mina krav som mamma är skyhöga just för att jag inte alls haft någon relation till min mamma när jag var liten, inte vad jag kan komma ihåg.
Hur var din relation till mamma? Ni verkar ändå ha en hyffsat bra relation till varandra nu eller är det också något som bara existerar eftersom ni ändå träffats så pass mycket?!
Jag har kämpat med min roll som mamma eftersom jag inte har något att relatera till, inga bra minnen om att mamma skulle visat mig i ord och handling att hon faktiskt älskar mig och gärna ville varit nära mig, kramat mig och uppmuntrat mig osv.. Det som varje barn behöver!
Du vet, allt det som vi faktiskt gör med våra barn idag ( kramas, pussar och talar om för dem
hur mycket vi älskar dem) men ändå känner vi oss otillräckliga! Varför?!
Är det just för att vårt inre är så tomt på det? Vi är osäkra på om vi räcker till osv...
Du känner mamma mycket bättre än vad jag gör, så jag kan inte skriva så mycket om henne, men jag vet i mitt inre att jag velat göra allt helt annorlunda när jag fostrade min dotter. Jag säger verkligen inte att jag lyckats som förälder, men jag vet att jag försökt ge henne så mycket närhet och uppmärksamhet jag bara kunnat. Jag förstår att min obearbetade barndom satt sina spår i mitt sätt att fostra mitt barn, eftersom det funnits rädslor, osäkerhet, kritiska röster mm med i spelet under hela hennes uppväxt. Jag önskar att jag förstått tidigare att bearbeta de jobbiga minnena, då
hade jag nog inte behövt kämpa så vansinnigt emot mig själv då jag var så otrygg och förvirrad som mamma. Det skulle jag aldrig erkänt för någon då, eftersom jag skulle minsann visa dem :(
Hur skulle jag lyckas att fostra detta lilla knyte till en kärleksfull människa utan en massa trauman, då det enda jag kommer ihåg från min egen barndom endast är kaos?!
Vi fick tyvärr ingen manual/instruktionsbok att följa när vi fick barn!
Det är så synd, faktiskt!!
Jag tror och hoppas på att när min dotter får barn att jag ska kunna finnas till hands för henne, hjälpa henne och avlasta henne. Älska och uppmuntra henne som mamma och vara stolt över det hon gör, för det är saker som jag gärna hade tagit del av när det var som tuffast med vår lilla tjej.
Alla behöver vi höra att vi gör ett bra jobb, så syrran... Du gör ett riktigt bra jobb med dina pojkar, jag hoppas bara att du även får höra det från våran mamma.
Det får vara bra för denna gången...
Syrran, du har tre barn, hur tänker du?
Hur känner du?
Kram från Storasyrran
14 april 2014
Ensamt barn - ensam storasyster
Börjar med att säga att jag också är glad för den relation vi börjat bygga på, den relationen som egentligen ska vara självklar!
Självklar är den väl för vi är syskon, men själen har liksom inte hunnit med på resan.
Livet har gått i 100km/h och jag har trott att bara jag glömmer allt så kommer det bli bra i slutändan.
Grejen är den att jag börjar förstå att fly och glömma absolut inte är lösningen om jag vill må bra och utvecklas som människa, jag måste helt enkelt prata om det, verkligen våga prata om det och våga möta känslorna av sorg, vrede, hat och all annan skit som jag så länge tryckt undan för att jag trodde att jag skulle klara av att lägga locket på och ALDRIG öppna det igen.
Känslorna finns där inne, de pyr och det kokar emellanåt och jag tror att jag måste sätta ord på känslorna och jag måste våga känna, våga lyfta på locket!
Jag har aldrig haft varken tid eller lust att låta mig själv känna efter hur ont alla tråkiga minnen egentligen gjort. Och jag vet att det kommer att vara plågsamt att ta itu med saker som plågat mig så många år.
Ett exempel är att jag inte har någon aning om hur det kändes att vara ett vanligt barn.
Jag kan inte minnas att jag någonsin var ett glatt barn, jag var aldrig trygg, jag var mycket ensam.
Jag kommer så väl ihåg stunder då jag verkligen inte ville eller orkade leva längre, då skrek jag inombords och tryckte ansiktet i kudden för jag hoppades på att luften skulle ta slut och att jag skulle dö! Ingen ville ju ha mig, jag var bara en elak liten tjej som förvarades inne på ett rum, utan möjlighet till ett normalt socialt familjeliv.
Jag har inget minne av att vi umgåtts, du och jag, som vanliga syskon brukar göra.
Det jag ser hemma hos andra familjer idag, att barnen pratar och leker ihop med varandra, ser en frihet och en glädje av att ha människor omkring sig, det saknas i min grund som människa.
Jag fick inte prata, skoja, leka, busa eller knappt se er fast vi bodde under samma tak.
Jag kan inte minnas att vi suttit ihop i soffan och tittat på barnprogram eller nåt...( det var väl inte så konstigt, då jag väldigt sällan fick komma ut ur mitt rum.)Har du några minnen av att vi lekt eller överhuvudtaget pratat med varandra? För jag kan inte ens minnas att vi sagt något till varandra vid matbordet.
Detta får mig att bli så förbannad, för hur ska man som barn förstå att detta inte är ett normalt tillstånd? Att barn inte får vara barn eller att barn inte får leka tillsammans med andra barn, vad händer med dem egentligen? Är jag en produkt av det? Är det därför jag har så svårt med relationer?
Angånde det du skrev i förra inlägget...
Ekorrhjulet måste stoppas på något sätt, jag tänker då på hur du skulle kunna få mer distans till din pappa och vår mamma. Det känns på något sätt att du behöver ha en paus från dem, men det har du ju haft ett antal gånger och det har inte hjälpt dig något mer än för stunden. Vi måste komma på något annat!
Vad jag tror så är det för att de fortsätter med samma beteende år efter år, det är som att de stannat i utvecklingen, de går i samma spår år efter år och de tror att det är så det ska vara, medans du får lida av deras oförstånd och kärlekslöshet när de är i din och dina barns närhet.
Jag är förvånad att din pappa inte har ändrat på sig då många sagt till honom och jag har sagt till honom tex om att han har gjort sitt som pappa och att han "endast" är en morfar till dina barn, inte någon som ska komma in och fostra och tycka någonting om ditt sätt att fostra barnen eller hur du väljer att leva ditt liv. Fattar inte att det inte går fram liksom.
Mamma verkar inte förstå att vi vill hennes bästa. Hon tror nog att alla tycker illa om henne och vill henne bara massa ont, eller så vänder hon på det, alla är onda mot henne. Hon är ett mysterium för sig och det måste jag verkligen säga, då jag inte känner henne, inte alls. Jag vet att hon älskar oss, men jag vet inte mycket om hur hon känner eller hur hon egentligen är som person. Vad har hon för karaktärsdrag utan sina trauman och dåliga samvete, vem är hon? Eller vem var hon innan hon drabbades av massa skit. Sen har jag en fråga som jag aldrig någonsin ens tänkt på.... Är allt alla andras fel, eller har mamma haft sin del i allt som hänt, eller är hon bara ett olyckligt offer?
Nu, blev det riktigt långt!
Det var inte alls meningen, men det var vad jag fick ner när jag började skriva.
Mycket tankar i min hjärna, inte alls konstigt om man är mer än trött.
Kram: Storasyster
Självklar är den väl för vi är syskon, men själen har liksom inte hunnit med på resan.
Livet har gått i 100km/h och jag har trott att bara jag glömmer allt så kommer det bli bra i slutändan.
Grejen är den att jag börjar förstå att fly och glömma absolut inte är lösningen om jag vill må bra och utvecklas som människa, jag måste helt enkelt prata om det, verkligen våga prata om det och våga möta känslorna av sorg, vrede, hat och all annan skit som jag så länge tryckt undan för att jag trodde att jag skulle klara av att lägga locket på och ALDRIG öppna det igen.
Känslorna finns där inne, de pyr och det kokar emellanåt och jag tror att jag måste sätta ord på känslorna och jag måste våga känna, våga lyfta på locket!
Jag har aldrig haft varken tid eller lust att låta mig själv känna efter hur ont alla tråkiga minnen egentligen gjort. Och jag vet att det kommer att vara plågsamt att ta itu med saker som plågat mig så många år.
Ett exempel är att jag inte har någon aning om hur det kändes att vara ett vanligt barn.
Jag kan inte minnas att jag någonsin var ett glatt barn, jag var aldrig trygg, jag var mycket ensam.
Jag kommer så väl ihåg stunder då jag verkligen inte ville eller orkade leva längre, då skrek jag inombords och tryckte ansiktet i kudden för jag hoppades på att luften skulle ta slut och att jag skulle dö! Ingen ville ju ha mig, jag var bara en elak liten tjej som förvarades inne på ett rum, utan möjlighet till ett normalt socialt familjeliv.
Jag har inget minne av att vi umgåtts, du och jag, som vanliga syskon brukar göra.
Det jag ser hemma hos andra familjer idag, att barnen pratar och leker ihop med varandra, ser en frihet och en glädje av att ha människor omkring sig, det saknas i min grund som människa.
Jag fick inte prata, skoja, leka, busa eller knappt se er fast vi bodde under samma tak.
Jag kan inte minnas att vi suttit ihop i soffan och tittat på barnprogram eller nåt...( det var väl inte så konstigt, då jag väldigt sällan fick komma ut ur mitt rum.)Har du några minnen av att vi lekt eller överhuvudtaget pratat med varandra? För jag kan inte ens minnas att vi sagt något till varandra vid matbordet.
Detta får mig att bli så förbannad, för hur ska man som barn förstå att detta inte är ett normalt tillstånd? Att barn inte får vara barn eller att barn inte får leka tillsammans med andra barn, vad händer med dem egentligen? Är jag en produkt av det? Är det därför jag har så svårt med relationer?
Angånde det du skrev i förra inlägget...
Ekorrhjulet måste stoppas på något sätt, jag tänker då på hur du skulle kunna få mer distans till din pappa och vår mamma. Det känns på något sätt att du behöver ha en paus från dem, men det har du ju haft ett antal gånger och det har inte hjälpt dig något mer än för stunden. Vi måste komma på något annat!
Vad jag tror så är det för att de fortsätter med samma beteende år efter år, det är som att de stannat i utvecklingen, de går i samma spår år efter år och de tror att det är så det ska vara, medans du får lida av deras oförstånd och kärlekslöshet när de är i din och dina barns närhet.
Jag är förvånad att din pappa inte har ändrat på sig då många sagt till honom och jag har sagt till honom tex om att han har gjort sitt som pappa och att han "endast" är en morfar till dina barn, inte någon som ska komma in och fostra och tycka någonting om ditt sätt att fostra barnen eller hur du väljer att leva ditt liv. Fattar inte att det inte går fram liksom.
Mamma verkar inte förstå att vi vill hennes bästa. Hon tror nog att alla tycker illa om henne och vill henne bara massa ont, eller så vänder hon på det, alla är onda mot henne. Hon är ett mysterium för sig och det måste jag verkligen säga, då jag inte känner henne, inte alls. Jag vet att hon älskar oss, men jag vet inte mycket om hur hon känner eller hur hon egentligen är som person. Vad har hon för karaktärsdrag utan sina trauman och dåliga samvete, vem är hon? Eller vem var hon innan hon drabbades av massa skit. Sen har jag en fråga som jag aldrig någonsin ens tänkt på.... Är allt alla andras fel, eller har mamma haft sin del i allt som hänt, eller är hon bara ett olyckligt offer?
Nu, blev det riktigt långt!
Det var inte alls meningen, men det var vad jag fick ner när jag började skriva.
Mycket tankar i min hjärna, inte alls konstigt om man är mer än trött.
Kram: Storasyster
Hållt igång...
Nu var äntligen helgen slut och jag inte har så mkt tid för mig att grubbla på saker och ting. Nu är det en ny vecka att bara bita ihop och ösa på. Iofs blir det bara en kort sådan vecka eftersom jag endast jobbar idag och imorgon. På torsdag är det tänkt att det ska skötas ärenden och shoppas och bara ha sådär mysigt du vet. Äta ute och umgås med barnen. Men det vet man ungefär hur den blir när mamma också ska med. Måste fixa med hennes saker också när vi ändå ska ner på stan, och det kommer ju bli som det alltid blir. Tykna blickar och kommentarer. Pappa kommer jag som tur är inte se mkt av på en vecka typ då han imorgon åker iväg till Finland. Välbehövlig paus för mig. Måste slå mig fri från dem. Men hur, det är det som är det svåra.
Känns bara som att jag upprepar mig med allting, men det är ju lite så. Allt snurrar bara runt o runt o man gör som man alltid gjort och därför mår man som man alltid gjort. En dag kanske vi märker nån skillnad i vad och hur man skriver och det kanske är när man kommit nånstans med "helandet av själen" .
Jag känner mig så glad för våran kontakt som vi har fått. Jag är SÅ glad för varje sms, alla samtal som vi har. Det är precis vad jag alltid velat. Tycker det är så skönt att veta att vi påbörjat byggandet av våran systerrelation. Bit för bit. Att vi båda vet att vi ALLTID kan vara ärliga till varandra om Allting! Oavsett hur jobbigt det är. Finns här för dig Alltid! Natt som dag! När du är glad eller ledsen. Har alltid älskat dig och kommer Alltid att göra det, oavsett!!
Kramar från Lillasyrran
Känns bara som att jag upprepar mig med allting, men det är ju lite så. Allt snurrar bara runt o runt o man gör som man alltid gjort och därför mår man som man alltid gjort. En dag kanske vi märker nån skillnad i vad och hur man skriver och det kanske är när man kommit nånstans med "helandet av själen" .
Jag känner mig så glad för våran kontakt som vi har fått. Jag är SÅ glad för varje sms, alla samtal som vi har. Det är precis vad jag alltid velat. Tycker det är så skönt att veta att vi påbörjat byggandet av våran systerrelation. Bit för bit. Att vi båda vet att vi ALLTID kan vara ärliga till varandra om Allting! Oavsett hur jobbigt det är. Finns här för dig Alltid! Natt som dag! När du är glad eller ledsen. Har alltid älskat dig och kommer Alltid att göra det, oavsett!!
Kramar från Lillasyrran
13 april 2014
Ös ur skiten bara....
Ja, bloggen ska kännas som att man går till en psykolog och öser all skit ut sig för att orka en vecka till.
Det ska inte kännas som ett krav, men det finns lite motstånd i att våga blotta sig
själv tror jag.
När helst du eller jag känner att vi behöver ösa ut skiten så kan vi göra det här, det är det som är meniningen. Att man får sätta ord på det man känner och någon som ger lite respons.
Jag har nog aldrig förstått hur jobbigt du måste ha det när vår mamma eller din pappa är hos dig och hela tiden lägger sig i ditt liv och hur du ska fostra barnen.
Jag kan tex inte alls förstå hur två vuxna människor kan bete sig så fruktansvärt omoget, men det måste vara just för att de inte "vuxit" i sina roller som medmänniskor utan varit och beter sig fortfarande hela tiden som offer som vet bäst.
Det är där medberoendet kommer fram, att man fortfarande försöker fostra sina vuxna barn utan att de lärt sig något av att släppa taget ... Tåget har liksom gått för dem båda och det enda vi vuxna barn egentligen behöver är deras stöd, kärlek, uppmuntran och avlastning. Men som i vårt fall, verkat det som att morföräldrarna är de som behöver mer tid och terapi.
Våra barn behöver kärlek, tid och en mormor och morfar som beter sig som kärleksfulla vuxna, glada människor som vill umgås med våra barn och lära dem om livet och som för dem in i drömmarnas land och inte in fördömelsens, sura miner och irritationens land.
Jag lider med din mellersta son, vad har han gjort för fel?
Vad har han gjort för att förtjäna massa onödiga dumma kommentarer från mormor?
SERIÖST! Det gör mig förbannad, sån mormor vill INTE jag vara till mina barnbarn, absolut inte!!!
Syrran, jag vet ....
Jag vet i mitt inre att jag ALDRIG ... ALDRIG någonsin hade klarat av det du får i genom med mamma och din pappa, jag hade helt säkert tagit mitt liv.
Jag beundrar dig och det är det jag menar att du är stark, du är en fighter!
Jag är en fighter på mitt sätt, men tänk dig mig med mammas och din pappas inflytande också in i mitt liv, jag hade dött!!! Jag lovar... Så som de båda påverkat mig även fast jag bor så många mil i från er.
Det jag är riktigt arg på är att jag inte fått en bättre och ärligare/djupare relation till dig och brorsan.
Jag vet att du gjort ditt yttersta, du har bott här flera gånger och du har flyttat "hem" igen.
Jag har varit alldeles för rädd att fästa mig ännu djupare vid dig....och dina barn....
Jag har varit rädd... Förlåt!
Önskar att jag gått emot mina sårade känslor från barndomen, det sårade barnet som finns inom mig.
Älskar dig min fina lillasyster!
Det ska inte kännas som ett krav, men det finns lite motstånd i att våga blotta sig
själv tror jag.
När helst du eller jag känner att vi behöver ösa ut skiten så kan vi göra det här, det är det som är meniningen. Att man får sätta ord på det man känner och någon som ger lite respons.
Jag har nog aldrig förstått hur jobbigt du måste ha det när vår mamma eller din pappa är hos dig och hela tiden lägger sig i ditt liv och hur du ska fostra barnen.
Jag kan tex inte alls förstå hur två vuxna människor kan bete sig så fruktansvärt omoget, men det måste vara just för att de inte "vuxit" i sina roller som medmänniskor utan varit och beter sig fortfarande hela tiden som offer som vet bäst.
Det är där medberoendet kommer fram, att man fortfarande försöker fostra sina vuxna barn utan att de lärt sig något av att släppa taget ... Tåget har liksom gått för dem båda och det enda vi vuxna barn egentligen behöver är deras stöd, kärlek, uppmuntran och avlastning. Men som i vårt fall, verkat det som att morföräldrarna är de som behöver mer tid och terapi.
Våra barn behöver kärlek, tid och en mormor och morfar som beter sig som kärleksfulla vuxna, glada människor som vill umgås med våra barn och lära dem om livet och som för dem in i drömmarnas land och inte in fördömelsens, sura miner och irritationens land.
Jag lider med din mellersta son, vad har han gjort för fel?
Vad har han gjort för att förtjäna massa onödiga dumma kommentarer från mormor?
SERIÖST! Det gör mig förbannad, sån mormor vill INTE jag vara till mina barnbarn, absolut inte!!!
Syrran, jag vet ....
Jag vet i mitt inre att jag ALDRIG ... ALDRIG någonsin hade klarat av det du får i genom med mamma och din pappa, jag hade helt säkert tagit mitt liv.
Jag beundrar dig och det är det jag menar att du är stark, du är en fighter!
Jag är en fighter på mitt sätt, men tänk dig mig med mammas och din pappas inflytande också in i mitt liv, jag hade dött!!! Jag lovar... Så som de båda påverkat mig även fast jag bor så många mil i från er.
Det jag är riktigt arg på är att jag inte fått en bättre och ärligare/djupare relation till dig och brorsan.
Jag vet att du gjort ditt yttersta, du har bott här flera gånger och du har flyttat "hem" igen.
Jag har varit alldeles för rädd att fästa mig ännu djupare vid dig....och dina barn....
Jag har varit rädd... Förlåt!
Önskar att jag gått emot mina sårade känslor från barndomen, det sårade barnet som finns inom mig.
Älskar dig min fina lillasyster!
om jag ändå visste!
Vet inte hur jag kan ha en relation med han heller. Känns väl inte som att jag har det på nåt sätt utan han bara dyker förbi, jämt o ständigt. Oftast varje dag förutom när han har sin suparperiod.
Ett tag har det gått lixom att han gör som han gör men nu den sista tiden så har jag börjat irritera mig mer och mer på allting. Hans jävla kommentarer om allt o sina jävla åsikter som jag inte ens vill ha. Detta är MITT HEM och MINA BARN! Jag vet PRECIS hur jag gör o hur jag borde och inte osv. Han gjorde ett helt JÄVLA uselt jobb med oss. Vem FAN är han att komma och säga någonting som har med MINA barn att göra eller Mitt hem. Ställa krav på mig som han inte ens kan göra . Sorry, det skeppet har seglat iväg för måååååånga år sen. Nu måste jag bara veta hur jag ska hantera den här situationen för den skapar irritation och ångest hos mig.
Sen är det mamma som har tydligen en SÅNDÄR dag och jag HATAR, HATAR, HATAR hennes sura miner, hennes jävla kommentarer o pikar . När hon riktar sitt mående mot en av mina söner, JÄMT! Han har inte gjort DIG nånting, LÄMNA HAN IFRED!!!....Kryper i hela min kropp just nu och jag vet inte om jag kommer att explodera idag, hoppas inte .
Mitt sätt att hantera min ångest är att bita ihop. Biter ihop och biter ihop tills det blir panikångest nån natt, då jag har tid att ta itu med det..rida ut det. Gråter gör jag sällan. Vet inte varför. Jag blir orkeslös men hur lätt är det att bara ge efter för det med barn hemma och massa måsten osv. Då biter man ihop lite till.
Känner igen mig i att när man startar något nytt att man vill ge allt osv. Och för mig blir det till prestationsångest. Jag sätter väldigt höga krav på mig själv iomed hur mitt liv har sett ut, hur jag anser att andra vill att jag ska prestera , inte hur jag vill göra. SÅ till slut får man typ ingenting gjort, för man är redan helt slut av alla dessa krav man sätter på sig själv.......oh jösses. Som denna blogg, tycker det är en helt suveränt idé och precis vad vi två behöver men kan känna väldig prestationsångest MEN har bestämt mig för att när jag känner så , så släpper jag allting och tar det en annan gång. När jag sorterat tankarna lite mer, kan sitta utan att bara känna en klump i magen . Är ju inte meningen att detta ska bli en stress o prestationssak utan något som känns bra.
Nu orkar jag inte ens läsa igenom o se hur mycket jag skrivit helt uppåt väggarna, låter den vara som den är. SÅ som jag tänkte det, även om det alltsom oftast blir mest bara svammel.
Kram från Lillasyster
Ett tag har det gått lixom att han gör som han gör men nu den sista tiden så har jag börjat irritera mig mer och mer på allting. Hans jävla kommentarer om allt o sina jävla åsikter som jag inte ens vill ha. Detta är MITT HEM och MINA BARN! Jag vet PRECIS hur jag gör o hur jag borde och inte osv. Han gjorde ett helt JÄVLA uselt jobb med oss. Vem FAN är han att komma och säga någonting som har med MINA barn att göra eller Mitt hem. Ställa krav på mig som han inte ens kan göra . Sorry, det skeppet har seglat iväg för måååååånga år sen. Nu måste jag bara veta hur jag ska hantera den här situationen för den skapar irritation och ångest hos mig.
Sen är det mamma som har tydligen en SÅNDÄR dag och jag HATAR, HATAR, HATAR hennes sura miner, hennes jävla kommentarer o pikar . När hon riktar sitt mående mot en av mina söner, JÄMT! Han har inte gjort DIG nånting, LÄMNA HAN IFRED!!!....Kryper i hela min kropp just nu och jag vet inte om jag kommer att explodera idag, hoppas inte .
Mitt sätt att hantera min ångest är att bita ihop. Biter ihop och biter ihop tills det blir panikångest nån natt, då jag har tid att ta itu med det..rida ut det. Gråter gör jag sällan. Vet inte varför. Jag blir orkeslös men hur lätt är det att bara ge efter för det med barn hemma och massa måsten osv. Då biter man ihop lite till.
Känner igen mig i att när man startar något nytt att man vill ge allt osv. Och för mig blir det till prestationsångest. Jag sätter väldigt höga krav på mig själv iomed hur mitt liv har sett ut, hur jag anser att andra vill att jag ska prestera , inte hur jag vill göra. SÅ till slut får man typ ingenting gjort, för man är redan helt slut av alla dessa krav man sätter på sig själv.......oh jösses. Som denna blogg, tycker det är en helt suveränt idé och precis vad vi två behöver men kan känna väldig prestationsångest MEN har bestämt mig för att när jag känner så , så släpper jag allting och tar det en annan gång. När jag sorterat tankarna lite mer, kan sitta utan att bara känna en klump i magen . Är ju inte meningen att detta ska bli en stress o prestationssak utan något som känns bra.
Nu orkar jag inte ens läsa igenom o se hur mycket jag skrivit helt uppåt väggarna, låter den vara som den är. SÅ som jag tänkte det, även om det alltsom oftast blir mest bara svammel.
Kram från Lillasyster
Vad gör du vid ångest?
Just nu sitter jag här och funderar hur vi ska kunna locka läsare till denna bloggen.
Vet ni vad?
Jag har ångest för vad det ska leda till, men också en förväntan på allt det kommer att föra med sig av helande, personliga möten och uppmuntran.
Min ångest handlar hela tiden om att göra, att prestera, att bli bättre, att focusera, utveckla... you name it! När jag väl har kommit i gång med något som jag tycker är roligt, så kommer denna förbannade ångest och knackar på och ska förstöra hela grejen.
Blir det prestationsångest tro?
Eller kliver det in någon in i min hjärna som säger att jag inte kan och inte duger?
Någon som känner igen känslan?
Gårdagens inlägg blev lite kort, jag har funderat kring detta med hur jag gärna försvarar elaka människor, jag har ett sång konstigt hjärta som lider med dem för att de inte förstår bättre.
Kanske har de själva drabbats av något hemskt och inte fått hjälp med att bearbeta sina trauman på kärleksfullt sätt? Det har ibland känts som att jag ska skydda dem elaka... varför?
Är det detta som kallas medberoende tro?
Ångesten ligger och gror och jag tror att jag ska klä på mig och gå ut en sväng, orkar verkligen inte en dag till med massa ångest.
Tänker på dig min lillasyster som är ensamstående och har flera barn att ta hand om, vad gör du när du får ångest och bara vill dra täcket över dig?
Går in på toa och gråter?
Biter ihop?
Vad gör det med dig då?
Utvecklas det till panikångest?
Vad gör du och vad händer med dig?
Vad gör ni andra när ångesten knackar på?
Önskar er alla en trevlig ångestfri dag!
Vet ni vad?
Jag har ångest för vad det ska leda till, men också en förväntan på allt det kommer att föra med sig av helande, personliga möten och uppmuntran.
Min ångest handlar hela tiden om att göra, att prestera, att bli bättre, att focusera, utveckla... you name it! När jag väl har kommit i gång med något som jag tycker är roligt, så kommer denna förbannade ångest och knackar på och ska förstöra hela grejen.
Blir det prestationsångest tro?
Eller kliver det in någon in i min hjärna som säger att jag inte kan och inte duger?
Någon som känner igen känslan?
Gårdagens inlägg blev lite kort, jag har funderat kring detta med hur jag gärna försvarar elaka människor, jag har ett sång konstigt hjärta som lider med dem för att de inte förstår bättre.
Kanske har de själva drabbats av något hemskt och inte fått hjälp med att bearbeta sina trauman på kärleksfullt sätt? Det har ibland känts som att jag ska skydda dem elaka... varför?
Är det detta som kallas medberoende tro?
Ångesten ligger och gror och jag tror att jag ska klä på mig och gå ut en sväng, orkar verkligen inte en dag till med massa ångest.
Tänker på dig min lillasyster som är ensamstående och har flera barn att ta hand om, vad gör du när du får ångest och bara vill dra täcket över dig?
Går in på toa och gråter?
Biter ihop?
Vad gör det med dig då?
Utvecklas det till panikångest?
Vad gör du och vad händer med dig?
Vad gör ni andra när ångesten knackar på?
Önskar er alla en trevlig ångestfri dag!
12 april 2014
Mammastark för sina barn - ångest
Systeryster min fina underbara syster!
Jag vet inte riktigt hur du tänker kring din pappa och hur du kan ha en relation till honom?
Att vilja klippa honom kan jag förstå, då jag "skyddat" honom nästan hela mitt liv, men att orka ha en relation till en människa som skadat oss så pass mycket det förstår jag inte idag, tidigare gick jag mycket på att bara förlåta honom då det var min plikt som medmänniska.
Men att fortfarande bli påmind, så som du blir flera gånger i månaden, vet jag inte om jag hade klarat av.
Att du måste vara "mammastark" förstår jag då jag också behövt vara stark för vår dotter som drabbats av mycket tråkigheter under hennes barndom. Hennes självskadebeteende och hennes ångest har fått mig att tvivla på min förmåga att vara mamma, men jag vet i mitt inre att jag verkligen gjort allt jag förmått och förstått under tiden hon mådde som sämst.
Så det finns en jävlar anamma i oss mammor och det är jag så tacksam för!
Jag är så stolt över dig min lilla syster att du orkar och vill kämpa för dina barn, vi vet båda att långt ifrån alla orkar att leva som ensamstående mammor eller som mammor över huvudtaget. Vi har i släkten såna som inte orkat ta hand om sina barn när de var små, så jag vill bara säga att jag tycker att du är stark! Du har stor kärlek till dina barn!
Det finns en styrka inom dig som skulle kunna göra vad som helst för dina barn, sen finns det en sårbarhet som gör att du lätt blir ledsen och besviken på dig själv för att du tycker att du inte är bra nog eller att du inte duger, jag vill säga att du är underbar!
Jag har haft en tuff dag idag igen, ångest, trötthet och så en fruktansvärd prestationsångest när det gäller denna bloggen, men jag vet att detta är verkligen något jag vill göra då jag känner att psykologsamtal inte hjälpt på det sättet jag hade önskat.
Jag tror att du och jag syrran, vi kan hjälpa varandra en hel del genom att bara finnas till för varandra, tror inte du det?
Jag måste berätta om en händelse som hände förra sommaren då jag precis blivit utmattad/utbränd.
Vi var hos brorsan allihopa och er pappa kom dit för att hälsa på och direkt när jag såg honom kände jag att något hände min kropp, i mitt bröst, en ångest som jag aldrig tidigare skådat gastkramade mig på ett sätt som det aldrig gjort tidigare.
Jag kände att jag inte ville se honom, att jag inte tålde honom... Det är något jag aldrig känt tidigare, jag har på något sätt alltid försvarat hans dåliga beteenden för att han inte förstått bättre. Det är väl Ok till en viss grad att känna så, men jag blev också rädd dör vad som fanns inom mig... Något jag aldrig känt tidigare, hat!
På något sätt har jag förträngt eller lagt på locket för vad han egentligen gjort mot oss, dig, mig, brorsan och mamma.
Varför har det blivit så för mig?
Varför ska jag försvara hans beteende eller det han gjort?
Varför skulle det vara ok för mig att utsättas för psykisk och fysisk misshandel medans det ALDRIG SKULLE VARA OK att någon annan skulle drabbas av liknande händelser, jag skulle bli tokig!
Ush, det känns verkligen att detta inte är riktigt bearbetade områden ännu, men jag är på god väg!
Jag är så tacksam att du vill göra detta syrran och jag hoppas att vi båda blir hjälpta av detta och så
många fler tillsammans med oss!
Kram från Storasyrran
Jag vet inte riktigt hur du tänker kring din pappa och hur du kan ha en relation till honom?
Att vilja klippa honom kan jag förstå, då jag "skyddat" honom nästan hela mitt liv, men att orka ha en relation till en människa som skadat oss så pass mycket det förstår jag inte idag, tidigare gick jag mycket på att bara förlåta honom då det var min plikt som medmänniska.
Men att fortfarande bli påmind, så som du blir flera gånger i månaden, vet jag inte om jag hade klarat av.
Att du måste vara "mammastark" förstår jag då jag också behövt vara stark för vår dotter som drabbats av mycket tråkigheter under hennes barndom. Hennes självskadebeteende och hennes ångest har fått mig att tvivla på min förmåga att vara mamma, men jag vet i mitt inre att jag verkligen gjort allt jag förmått och förstått under tiden hon mådde som sämst.
Så det finns en jävlar anamma i oss mammor och det är jag så tacksam för!
Jag är så stolt över dig min lilla syster att du orkar och vill kämpa för dina barn, vi vet båda att långt ifrån alla orkar att leva som ensamstående mammor eller som mammor över huvudtaget. Vi har i släkten såna som inte orkat ta hand om sina barn när de var små, så jag vill bara säga att jag tycker att du är stark! Du har stor kärlek till dina barn!
Det finns en styrka inom dig som skulle kunna göra vad som helst för dina barn, sen finns det en sårbarhet som gör att du lätt blir ledsen och besviken på dig själv för att du tycker att du inte är bra nog eller att du inte duger, jag vill säga att du är underbar!
Jag har haft en tuff dag idag igen, ångest, trötthet och så en fruktansvärd prestationsångest när det gäller denna bloggen, men jag vet att detta är verkligen något jag vill göra då jag känner att psykologsamtal inte hjälpt på det sättet jag hade önskat.
Jag tror att du och jag syrran, vi kan hjälpa varandra en hel del genom att bara finnas till för varandra, tror inte du det?
Jag måste berätta om en händelse som hände förra sommaren då jag precis blivit utmattad/utbränd.
Vi var hos brorsan allihopa och er pappa kom dit för att hälsa på och direkt när jag såg honom kände jag att något hände min kropp, i mitt bröst, en ångest som jag aldrig tidigare skådat gastkramade mig på ett sätt som det aldrig gjort tidigare.
Jag kände att jag inte ville se honom, att jag inte tålde honom... Det är något jag aldrig känt tidigare, jag har på något sätt alltid försvarat hans dåliga beteenden för att han inte förstått bättre. Det är väl Ok till en viss grad att känna så, men jag blev också rädd dör vad som fanns inom mig... Något jag aldrig känt tidigare, hat!
På något sätt har jag förträngt eller lagt på locket för vad han egentligen gjort mot oss, dig, mig, brorsan och mamma.
Varför har det blivit så för mig?
Varför ska jag försvara hans beteende eller det han gjort?
Varför skulle det vara ok för mig att utsättas för psykisk och fysisk misshandel medans det ALDRIG SKULLE VARA OK att någon annan skulle drabbas av liknande händelser, jag skulle bli tokig!
Ush, det känns verkligen att detta inte är riktigt bearbetade områden ännu, men jag är på god väg!
Jag är så tacksam att du vill göra detta syrran och jag hoppas att vi båda blir hjälpta av detta och så
många fler tillsammans med oss!
Kram från Storasyrran
En såndär dag, igen!
Idag är en sån där dag då det mesta känns lite kaosaktigt, igen. Inte runt mig , men inuti i mig. Tankarna snurrar vad jag än gör. Miljoner tankar om Allt och inget. Till slut känner jag mig sååååå stressad över alla dessa miljoner tankar om dessa allt o ideer man får, prestationsångest och jaaa...you name it. Vill bara lägga mig och inte göra nånting till slut. Är en hel del relationer runt mig just nu som suger så mycket energi från mig. Att jag tex sa "Nej, jag orkar inte idag" till min far, när han ville att jag skulle klippa hans hår, och faktiskt höll det också. Jag klippte inte hans hår. Det har nog tagit min energi mest, och är det inte konstigt ?? Kan man kalla mig stark om jag klarar av att säga NEJ, men sen blir helt slut både fysiskt och psykiskt ?
Jag vet inte, jag anser mig inte vara stark överhuvudtaget. Jag känner mig oerhört svag.
Som mamma måste jag vara mammastark, om du förstår hur jag menar ?
Jag måste orka och klara av saker för att finnas där för mina barn och se till att dem har allt dem behöver, på alla sätt möjligt. Men sen då ?
Det du skriver gör att jag förstår dig bättre. Varför det har varit som det har varit.
Vill att du ska veta att du alltid varit älskad för den du är och inte för vad du presterar. Om du arbetar 100 timmar i veckan eller bara slöar på soffan en hel dag (eller tom flera dagar) påverkar inte iaf min kärlek till dig.
Jag önskar att jag kunde förklara med bra ord om min sk mod och styrka som du anser att jag har . Vissa gånger har man behövt ha en PRKL attityd och bara gå vidare men jag kan lova dig att det har inte varit lätt, och jag kan inte ens räkna alla tårarna jag har fällt. Hur ensam, förtvivlad och övergiven jag har känt mig Så många gånger. Kan tänka mig att det gör att man hårdnar lite, mycket. Usch, det är faktiskt väldigt jobbigt att skriva om det här. Blir som en klump i bröstet......
Kramar från Lillsyrran
Min lillasyster
Min kära lillasyster !
Jag har gått med liknande känslor, vill ha en djupare relation med dig.
Jag har saknat dig i flera år, hatat mig själv för att det gjort så fruktansvärt ont att inte ha dig nära mig
Någonstans har jag vetat att du behövde eller behöver mig, men jag har inte vågat ge mig in i relationen helhjärtat förrän nu.
Min svaghet har gjort mig starkare och modigare att våga möta dig och det vi faktiskt gått igenom i vår barndom.
Jag har på något sätt försökt fly ifrån allt jag varit med om, alla relationer som jag bara velat fly ifrån pga att det gjort så förbannat ont efter varje gång vi skilts åt.
Efter varje besök hos er där borta har jag gråtit i bilen och sörjt över att jag inte får vara nära er och syskonbarnen. Min sårbarhet har gjort mig hård och mer distanserad många gånger då jag inte vågat vara svag på något sätt ,för jag har alltid varit så rädd för att inte bli älskad för den jag är!
Du och brorsan har alltid haft varandra och det har knäckt mig många gånger, många tårar har runnit för att jag känt mig så ensam om att vara ett "ensamt" barn, det enda barnet mellan mamma och pappa.
Jag har beundrat dig för din styrka, min älskade syster! Din styrka som bara finns där... Du säger som du känner ( kanske inte hela sanningen alltid för det för ont ) , du har nog alltid gjort som du velat osv. Själv har jag bara gått på det som jag trott varit rätt eller så har jag agerat på alla andra människors förväntningar på mig! Jag har verkligen inte känt att jag varken orkat eller vågat att riktigt vara mig själv eller sann mot min omgivning , medan du verkligen gått din egen väg oavsett hur den sett ut.
Vi är starka på olika sätt... Jag vill lära mig av dig, så jag hoppas att vi fortsätter att skriva här oavsett hur ont det än gör och hur osams vi än blir. ( För det kan också hända ) Men vi ska ta oss igenom det också, som alltid!
Älskar dig!
Kram från Storasyster
Jag har gått med liknande känslor, vill ha en djupare relation med dig.
Jag har saknat dig i flera år, hatat mig själv för att det gjort så fruktansvärt ont att inte ha dig nära mig
Någonstans har jag vetat att du behövde eller behöver mig, men jag har inte vågat ge mig in i relationen helhjärtat förrän nu.
Min svaghet har gjort mig starkare och modigare att våga möta dig och det vi faktiskt gått igenom i vår barndom.
Jag har på något sätt försökt fly ifrån allt jag varit med om, alla relationer som jag bara velat fly ifrån pga att det gjort så förbannat ont efter varje gång vi skilts åt.
Efter varje besök hos er där borta har jag gråtit i bilen och sörjt över att jag inte får vara nära er och syskonbarnen. Min sårbarhet har gjort mig hård och mer distanserad många gånger då jag inte vågat vara svag på något sätt ,för jag har alltid varit så rädd för att inte bli älskad för den jag är!
Du och brorsan har alltid haft varandra och det har knäckt mig många gånger, många tårar har runnit för att jag känt mig så ensam om att vara ett "ensamt" barn, det enda barnet mellan mamma och pappa.
Jag har beundrat dig för din styrka, min älskade syster! Din styrka som bara finns där... Du säger som du känner ( kanske inte hela sanningen alltid för det för ont ) , du har nog alltid gjort som du velat osv. Själv har jag bara gått på det som jag trott varit rätt eller så har jag agerat på alla andra människors förväntningar på mig! Jag har verkligen inte känt att jag varken orkat eller vågat att riktigt vara mig själv eller sann mot min omgivning , medan du verkligen gått din egen väg oavsett hur den sett ut.
Vi är starka på olika sätt... Jag vill lära mig av dig, så jag hoppas att vi fortsätter att skriva här oavsett hur ont det än gör och hur osams vi än blir. ( För det kan också hända ) Men vi ska ta oss igenom det också, som alltid!
Älskar dig!
Kram från Storasyster
Min syster, tankar och kaos!
Min syster är någon jag alltid sett upp till. Alltid velat vara som hon. Rolig, vacker, KNASIG, Så omtänksam med ett ärligt hjärta. Visst har jag varit arg på henne i min tystnad och velat att hon ska vilja ha en bättre relation med mig länge, men vi har helt enkelt inte riktigt varit redo för det förrän nu. Nu är det dags för oss att slå våra två kloka huvuden ihop och försöka traggla oss ur detta helvete vi levt med så länge och hoppas verkligen att detta ska stärka våran relation. Har haft sån längtan att bara få umgås med henne den sista tiden, riktigt saknat henne! Så ledsen över att vi inte bor närmare så att vi kunde få mer tid ihop att umgås, skratta , gråta, bli förbannade och gråta lite mer . Behöver henne verkligen i mitt liv, nu mer än någonsin. Kanske har det mycket att göra med kontakten vi fick sista gången vi träffades. Vi pratade mycket djupare om saker, eller min syster gjorde. Hon pratade om saker som knäckte mig totalt, o som har gjort mig så ledsen i hjärtat och jag önskar att jag kunde göra nånting för att lätta på allt hon bär på. Samtidigt som jag själv bär på en hel massa skit, en hel del skit som bara blossat upp den sista veckan igen o jag har levt med SÅN ångest . Sömnproblem, hjärtklappningar, ordentliga ångestattacker med andnöd, rastlöshet och utmattningskänslor. Jobbigaste just nu för mig är att ge mig rätten att må dåligt, går hela tiden med tankar att : Finns dem som har det värre :( och det hjälper inte mig ett dugg......
Kramar från Lillsyrran
Kramar från Lillsyrran
Varför Terapi med min syster?
Tänkte att jag skulle börja med att skriva varför vi startade denna blogg, ja eller hur idén ploppade upp.
Min syster och jag har väldigt lite tid för gemenskap och alldeles för lite tid för att prata med varandra om lite djupare saker då vi bor en hel evighet från varandra. Därför kändes det rätt för oss att börja blogga om de djupaste, jobbigaste, sorgligaste, gladaste stunderna i våra liv.
Vi båda har mått dåligt en längre period eller egentligen hela uppväxten plus vårt vuxna liv utan att verkligen förstå att vi drabbats av livet, drabbats av mycket tråkiga upplevelser som vi båda två fortfarande går och mår dåligt över. ( för att vi inte förstått att vi vuxit upp med medberoende, ångest, rädsla, osäkerhet, tomhet mm.) Vi kommer att jobba med mycket av sakerna här på bloggen och vi har valt att vara anonyma ett tag framöver i alla fall, senare kanske vi kan presentera oss när vi väl är redo!
Vi vill gärna skriva så naket, sårbart och så ärligt som helst så vi hoppas att ni inte blir skrämda av vår ärlighet. Vårt mål är att nå så många människor som möjligt med denna blogg och vi hoppas att ni som drabbats av livet kan känna er hemma här på bloggen för vårt mål är att hitta de nycklar som är gömda för oss just nu för att kunna leva ett meningsfullt liv utan att hela tiden vara eller känna sig medberoende. Vi kommer att skriva om vad det innebär att vara medberoende, så håll ut och följ oss här på bloggen så kommer vi tillsammans med dig hitta verktyg, hitta de nycklar som kan hjälpa oss att leva ett liv med mindre ångest och dåligt samvete.
Nu är det lillasysters tur att skriva sin vision för denna blogg, så PUSS OCH KRAM PÅ ER ALLA MEDMÄNNISKOR SOM LETAR EFTER NYCKLAR TILL ETT MER TILLFREDSTÄLLANDE LIV!
KRAM från Storasyster
( Vi började på en blogg som hette Ge oss nycklar men det kändes inte riktigt 100 så vi bytte till Terapi med min syster, därför ligger flera inlägg under samma dag, för vi kopierat in de första inläggen här )
Min syster och jag har väldigt lite tid för gemenskap och alldeles för lite tid för att prata med varandra om lite djupare saker då vi bor en hel evighet från varandra. Därför kändes det rätt för oss att börja blogga om de djupaste, jobbigaste, sorgligaste, gladaste stunderna i våra liv.
Vi båda har mått dåligt en längre period eller egentligen hela uppväxten plus vårt vuxna liv utan att verkligen förstå att vi drabbats av livet, drabbats av mycket tråkiga upplevelser som vi båda två fortfarande går och mår dåligt över. ( för att vi inte förstått att vi vuxit upp med medberoende, ångest, rädsla, osäkerhet, tomhet mm.) Vi kommer att jobba med mycket av sakerna här på bloggen och vi har valt att vara anonyma ett tag framöver i alla fall, senare kanske vi kan presentera oss när vi väl är redo!
Vi vill gärna skriva så naket, sårbart och så ärligt som helst så vi hoppas att ni inte blir skrämda av vår ärlighet. Vårt mål är att nå så många människor som möjligt med denna blogg och vi hoppas att ni som drabbats av livet kan känna er hemma här på bloggen för vårt mål är att hitta de nycklar som är gömda för oss just nu för att kunna leva ett meningsfullt liv utan att hela tiden vara eller känna sig medberoende. Vi kommer att skriva om vad det innebär att vara medberoende, så håll ut och följ oss här på bloggen så kommer vi tillsammans med dig hitta verktyg, hitta de nycklar som kan hjälpa oss att leva ett liv med mindre ångest och dåligt samvete.
Nu är det lillasysters tur att skriva sin vision för denna blogg, så PUSS OCH KRAM PÅ ER ALLA MEDMÄNNISKOR SOM LETAR EFTER NYCKLAR TILL ETT MER TILLFREDSTÄLLANDE LIV!
KRAM från Storasyster
( Vi började på en blogg som hette Ge oss nycklar men det kändes inte riktigt 100 så vi bytte till Terapi med min syster, därför ligger flera inlägg under samma dag, för vi kopierat in de första inläggen här )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)