Min lillasyster

Min kära lillasyster !
Jag har gått med liknande känslor, vill ha en djupare relation med dig.
Jag har saknat dig i flera år, hatat mig själv för att det gjort så fruktansvärt ont att inte ha dig nära mig
Någonstans har jag vetat att du behövde eller behöver mig, men jag har inte vågat ge mig in i relationen helhjärtat förrän nu.
Min svaghet har gjort mig starkare och modigare att våga möta dig och det vi faktiskt gått igenom i vår barndom.
Jag har på något sätt försökt fly ifrån allt jag varit med om, alla relationer som jag bara velat fly ifrån pga att det gjort så förbannat ont efter varje gång vi skilts åt.
Efter varje besök hos er där borta har jag gråtit i bilen och sörjt över att jag inte får vara nära er och syskonbarnen. Min sårbarhet har gjort mig hård och mer distanserad många gånger då jag inte vågat vara svag på något sätt ,för jag  har alltid varit så rädd för att inte bli älskad för den jag är!
Du och brorsan har alltid haft varandra och det har knäckt mig många gånger, många tårar har runnit för att jag känt mig så ensam om att vara ett "ensamt" barn, det enda barnet mellan mamma och pappa.
Jag har beundrat dig för din styrka, min älskade syster! Din styrka som bara finns där... Du säger  som du känner ( kanske inte hela sanningen alltid för det för ont ) , du har nog alltid gjort som du velat osv. Själv har jag bara gått på det som jag trott varit rätt eller så har jag agerat på alla andra människors förväntningar på mig! Jag har verkligen inte känt att jag varken orkat eller vågat att riktigt vara mig själv eller sann mot min omgivning , medan du verkligen gått din egen väg oavsett hur den sett ut.
Vi är starka på olika sätt... Jag vill lära mig av dig, så jag hoppas att vi fortsätter att skriva här oavsett hur ont det än gör och hur osams vi än blir. ( För det kan också hända ) Men vi ska ta oss igenom det också, som alltid!
Älskar dig!
Kram från Storasyster