Jag tänkte erkänna en sak idag, inte för att det är något att erkänna men det kändes bra att skriva så ;)
När du frågade om vi skulle åka till Liseberg ihop, så kändes det först jättekul, men sen blev jag ledsen!
Vet du varför?
Jo, för att vi kan umgås en kort tid tillsammans och sedan åker ni hem igen!
Det gör så förbannat ont i mig att skilja mig från er att ibland känns det bättre att inte träffas alls!
Misstolka mig inte nu, jag vill jättegärna umgås med er, men det känns som att jag blir så fruktansvärt sårbar då, jag vet inte vad det kan bero på?!
Jag är så himla känslig för separationer och det har jag fattat först nu för några veckor sedan då ni var här. Der gör ont för att jag vill ständigt vara nära er, men samtidigt vet jag att det inte går, så det smärtar i mig när jag inte får vara med er, ta del av era liv och vara den moster och gudmor jag egentligen vill vara för dina barn!
Jag har förstått att jag är riktigt känslig, jag engagerar mig och fäster mig enormt vid människor och när det är dags att skiljas åt blir jag fruktansvärt ledsen och det kan sitta som en klisterlapp i mitt hjärta i flera dagar!
Jag räcker inte till, det är nog det jag känner!
Jag vill vara överallt och ingenstans samtidigt, för jag älskar er så oerhört mycket❤️
Jag hatar att livet är så komplicerat och att vi som familjer inte kan allihop leva under samma tak!
Jag tror att jag skulle älska det!
Älskar dig och dina pojkar enormt mycket❤️
Kramar från Storasyster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack snälla för din kommentar!