Det du skriver om separationer är absolut sant, men jag orkar inte må dåligt och vara ledsen hela tiden. Jag mår i och för sig dåligt eftersom vi inte träffas så ofta, men samtidigt känns det lätt då separationen inte blir så tung.
Det är sant att man bör skapa minnen och försöka leva livet som man vill leva det i stället för att ångest och dylikt ska styra, men jag är så van vid att det alltid händer massa skit så det känns som att man inte kan bli mer sargad.
Relationer är jättesvårt, jag har alltid haft problem med relationer, jag som alltid varit så utåt och glad och tjohej!!!
Idag känns det som att man bara gömt sug bakom den masken...
Just nu snurrar det jättemycket i min skalle, kan inte alls sortera...
Ångest, trött och uppgiven och uppriven tant känner jag mig som.
LCHF, i'm back!
Vi är verkligen vuxna nog att ta ansvar för våra kroppar och vårt mående, vi har även ett ansvar inför våra barn att leva hälsosamt, det är inte precis så att vi lärt barnen äta nyttigt!
Suck, lite mer ångest !! Dåligt samvete! Ånger!!
Så länge det finns liv finns det hopp❤️
Är så tacksam för dig, älskar dig!
Kram från Storasyster
Jag känner igen det du skriver om att vara van vid att det händer en massa skit. Många kallar mig pessimist, men när det gång på gång på gång har hänt saker som blivit så ofantligt mycket värre än jag någonsin kunnat föreställa mig, tycker jag inte alls att det är konstigt att jag nästan förväntar mig - eller i alla fall är beredd på - mer elände. Hjärnan har liksom blivit programmerad till det p g a allt som hänt. Dock tror jag att det går att programmera om, men att det är svårt och tar tid. Kram! ♥
SvaraRadera