Smyga med mat?

Jaha, då är man igång igen med att tänka på vad man inte ska äta, undrar hur länge jag orkar hålla det uppe denna gången? 

Egentligen är jag fruktansvärt trött på att alltid och för evigt tänka på vad man stoppar i sig, är inte du det?

Man kan inte äta kakan och ha den kvar så att säga, hehe!

Hur har det gått för dig?

Just nu sitter jag och trånar efter salta balkar, blir knäpp!

Jag funderar ofta om barndomen haft något med ätstörningarna att göra, jag tror att mina ätstörningar började där i alla fall!

Kan du tänka dig att inte ge dina mat på en hel dag tex?

Tänk vilket trauma, vilken skräck, ångest det blur för barnet, att inte få mat!!?? 

Jag fick uppleva minst en sådan dag i min barndom, jag kommer ihåg att mamma kom i smyg med lite rabarberkräm till mig på kvällen då han slocknat av för mycket sprit och hon stressade med att säga att jag skulle skynda mig att äta lite innan han vaknade! 

Den gången var min bestraffning att ligga kvar i min säng utan mat, vad jag hade gjort för att förtjäna detta minns jag inte, men jag kommer ihåg att jag behövde be om lov om att gå på toa för att göra mina behov.

Det är inte enda gången jag blev särbehandlad med mat, tyvärr!

Så visst finns det en koppling till min ätstörning, min ångest som jag helst dövar med mat osv.

Äter gärna lite extra både före och efter maten när ingen annan ser på, för om ingen ser vad jag trycker i mig, har jag inte ätit det ! :) Eller hur, visst är det dumt?!?

Hur tänker du kring detta?

Har du speciella minnen kring maten?

Puss och kram kexchoklad ;)

Kram från Storasyster

Den svaga jaguppfattningen

Sitter här vid köksbordet läser i boken Flodhästen i vardagsrummet och det finns verkligen ett igenkännande i det jag läst nu vid morgonkaffet.
Jag, min bror och syter har vuxit upp i en familj där alkoholisten styr hela familjen, har inte varit lätt.
Vi tre har reagerat och blivit behandlade helt olika, så jag kan bara tala om vad jag tagit skada av och hur jag som vuxen kämpar med min egen föräldraroll.

Jag förstår idag att jag lidit något oerhört mycket som barn och lider fortfarande sviter av det som vuxen då jag inte kunnat bli kvitt frågorna eftersom jag inte visste vad frågorna hade för svar.
Som tex den hemska känslan av ensamhet och utanförskap!
Idag förstår jag att ensamhetskänslan finns där för att jag sällan fick umgås med andra människor efter skoltid, jag satt på mitt rum, ensam med mina eviga frågor som jag inte kunde hitta svar på.
Vad är jag för människa som inte kan eller får vara tillsammans med andra barn?
Vad har jag gjort? Vad är det för fel på mig eller vad har jag gjort för fel? Varför får mina syskon, men inte jag? Jag var rädd, ensam och ledsen.
Nu förstår jag att det har lagrat inne i min personlighet, för jag har så många frågor, tomhet och sorg i mitt hjärta som jag aldrig kunnat sätta ord på.

Jag vet inte  riktigt vem jag är och det tror jag beror på att jag aldrig vågat känna efter vad jag vill och egentligen tycker. Det finns en osäkerhet inom mig som jag ogillar, fast jag tror att jag vet att jag duger som jag är, men det är just det här ordet TROR, som ställer till det!! Någonstans vet jag att jag duger, men den känslan försvinner rätt så fort!
För mig är det inte självklart vilken färg som är min favoritfärg, vilken maträtt jag älskar mer än någon annan. Fråga mig om vad jag vill ? Så får du svaret att jag inte vet, jag vill helt enkelt allt och inget!

Kram från Storasyster

Svar till lillasyster från en trött storasyster

Känner igen mig själv i det du skriver om idag!
Frustrationen över att man inte orkar fast man vill, eviga kämpandet som vi pratade om i telefonen här om dagen. Denna önskan om att fungera som alla "andra normala" människor som bara knyter en knut i magen och den stora frågan som växer fram, varför orkar inte jag?
Du är en kämpe, min fina syster❤️

Själv är jag så förbannat trött på att vara trött/utmattad, glömsk och osocial!
Idag har jag allvarligt fungedat kring denna hjärntrötthet, hur blir man av med den?
Jag är så trött att jag knappt orkar prata på kvällarna, inte så mycket på dagarna heller tyvärr.

Att mamma nu bor själv känns lite konstigt och läskigt.
Hon är alldeles själv i sin lägenhet, bara hon inte blir mer isolerad än hon redan är.
Ensamheten kan bli tuff också, fast jag vet ju att ni finns där för henne, men ändå!

Vad skönt för dig att abf verkar förstå och tar hänsyn till ditt mående, visst känner man sig äckligt stressad så fort de ringer?

Pussa barnen från mig, älskar er!
Kram från Storasyster

Växa upp i skuggan av missbruk av olika slag

Jag har läst en hel del om medberoende i helgen och det är verkligen dags att börja prata om hur människor som vuxit upp i dysfunktionella familjer egentligen mår.
Det finns en hel del saker som förklarar varför barn till "missbrukare" av olika slag mår så dåligt som de gör. Varför de hamnar i olika beroenden och vad som egentligen ligger bakom fasaden!

Jag känner igen mig oerhört mycket i det som skrivs om medberoende och de kännetecken som jag reagerar mest på och stämmer in på mig är dessa.
1.  Styrs utifrån
2.  Har tvångsmässigt kontrollbehov
3.  Har brist på tillit och närhet
4.  Har en svag jag uppfattning, vad känner jag och vad vill jag?!
5.  Har glömt hur man "bara är". Jag presterar i stället för att vara. Allt mäts utifrån prestation.
6.  Livet - det är något allvarligt för mig, jag saknar förmågan att leka och ha roligt.
( så tänker en människa vars liv huvudsakligen handlat om att överleva, att gå från kris till kris)

Ovanstående punkter stämmer in på mig otroligt bra, samt att den som lever i prestationsmani kan inte lyssna till sin trötthet, utan piskar sig själv till större prestationer, effektivare tidsbruk, följden blir burn-out och det är där jag hamnat. Så nu försöker jag gräva lite i det jag varit med om och varför jag fungerar som jag gör, mycket av agerande är utifrån fruktan har jag förstått.
Nu gäller det att prioritera om och rätt!

Boken Flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten vill jag varmt rekommendera er alla att läsa!
Boken  handlar om medberoende och om mötet med barnet inom oss.
Flodhästen i vardagsrummet belyser vad som händer med barn som växer upp i skuggan av alkoholism, arbetsnarkomani, trångsynt religiositet, incest, våld eller andra former av utsatthet.
Vad gör barnet med dessa upplevelser som ingen vill tala om? Hur blir man som vuxen om man som barn ständigt tvingats till anpassning?

Vänskap naturligt eller påtvingat?

Sitter här vid min dator och funderar på hur jag ska bli av med min huvudvärk.
Tog Naproxen precis och hoppas att det snart hjälper.

Min erfarenhet av vänskapsrelationer är väldigt begränsad, då jag hellre valt att arbeta eller umgås med min familj. Jag är dålig på att hålla kontakten, men blir glad om någon hör av sig till mig.
Det är väldigt sällan jag tänker spontant på att jag skulle vilja fika med någon, det finns inte i min natur, jag vill liksom inte umgås på något sätt. Är jag kanske lite skygg trots allt? Eller är det bara att orken inte funnits där eller har jag varit rädd för att umgås med människor för de kanske tycker illa om mig?
Är det kanske mina egna förväntningar att jag borde umgås med folk för jag vill framstå som duktig och omtänksam?
Jag har väldigt ofta "ställt" upp på vänskap för att jag vet att personen i fråga behövt mig och att jag vet att jag på något sätt kan hjälpa eller avlasta personen för stunden.

Jag vet inte riktigt, för jag har alltid varit väldigt utåtriktad och positiv utåt sett, men när jag väl är hemma så har energin sjunkit avsevärt, det är nästan som att man gått runt och burit på en mask hela sitt liv.
Andra människor har jag verkligen försökt bemöta väl, men mig själv?
Hmm, kan depressionen börjat väldigt tidigt tro? Det tror jag, men jag har inte varit alls medveten om den, då jag bara trott att jag allmänt bara varit en sådan tråkig person.

Nej, jag måste gå och lägga mig, hur gärna jag än vill fortsätta skriva, så vi får höras snart igen.
GLAD PÅSK!

Kram från Storasyster

Vem delar du ditt liv med?

Idag går inte mina tankar att sortera, jag är mest förvirrad och förbannad på mig själv då jag tryckt i mig en hel "hönökakahalva" och en fjärdedels bit av kladdkaka och massa grädde. Idag hade jag verkligen ingen anledning att trycka i mig massa onyttigt. Jag ska försöka vara snäll mot mig själv och skita i att magen växer och kilorna frodas.

Pratade med mamma tidigare i dag och det verkar som att hon blev förvånad över sin diagnos, precis som inte vem som helst förstått att hon är deprimerad och har ångest. Hon sa: jag har visst samma grejer som ni. Det är väl klart att depressionen och ångesten funnits där länge med tanke på hur hon kämpat. Hoppas cipralexen hjälper så hon får njuta av livet!

Jag har ofta tänkt på dig, hur ensam du måste känt dig många gånger, många kvällar särskilt efter barnen gått och lagt sig. Vem har du haft att dela ditt liv med? Tankar, funderingar och drömmar, vem har fått höra ditt hjärtas sorger?
Jag har min man att dela allt med, men jag kan inte sluta tänka på vem du vänder dig till?
Svägerskan, brorsan eller mamma? Någon nära vän?

Helt plötsligt kom storasyster känslorna fram starkare än någonsin, saknar dig!

Kram från Storasyster

Önskar min mamma många glada underbara år

Jag tänker fortfarande på våran mamma, vår älskade mamma!
Hon som inte förstog att lämna en man som var alkoholiserad och betedde sig illa.
Jag kan bara tänka mig all den förakt som hon måste känna, alla skuldkänslor och alla borden som
hon verkligen borde ha genomfört för att hennes barn skulle fått en bättre barndom.
Och så tänker jag på alla fel som jag gjort som mamma, det är ju liksom lätt att vara efterklok, så jag försöker tänka mig in i hennes situation. Vilken ångest, vilken smärta hon måste känna!
Jag har så mycket smärta inom mig när det gäller våran dotter och allt jag tycker jag borde gjort annorlunda, så visst känner jag igen alla borden och allt jag ångrat.
Ingen är perfekt och det ver jag, hur perfekt man än önskar att vara så är man inte det... Synd faktiskt, och  ändå så rättvist! Tänk om någon totalt lyckas med att fostra sina barn felfritt och inte vi/jag?
Jag skulle ta livet av mig om jag skulle behöva konkurrera mednnågon som var perfekt.
Önskar ju själv att jag varit perfekt som mamma och fru, men det har jag inte varit!

Jag är glad över att mamma äntligen får flytta till sin egen lägenhet och jag hoppas att hon får tid att fundera ut vem hon är och vad hon verkligen tycker om, särskilt nu när hon fått medicin mot ångest och depression. Jag hoppas att medicinen ska hjälpa henne att leva någorlunda glad resten av hennes liv, hon har så många år kvar att leva trots allt och vi behöver henne!
Önskar verkligen henne det bästa!

Jag har något jag vill berätta för dig systeryster, men inte just nu!
Jag måste få smälta allt och få lite mer information innan jag berättar det som smärtar i mitt hjärta just nu.  Jag hoppas att det bara är ett påhitt eller en lögn, men samtidigt har jag valt att tro på allt som sägs till mig tills motsatsen är bevisad, så förbered dig på att omfamna din storasyster❤️

Idag har jag haft fullt upp och jag har varit riktigt trött, men jag känner att jag har saknat dig min fina syster, hoppas att ni haft en fin dag idag och att ni får en myspysdag i morgon!

Kram
Från Storasyster

Ensamt barn - ensam storasyster

Börjar med att säga att jag också är glad för den relation vi börjat bygga på, den relationen som egentligen ska vara självklar!
Självklar är den väl för vi är syskon, men själen har liksom inte hunnit med på resan.
Livet har gått i 100km/h och jag har trott att bara jag glömmer allt så kommer det bli bra i slutändan.
Grejen är den att jag börjar förstå att fly och glömma absolut inte är lösningen om jag vill må bra och utvecklas som människa, jag måste helt enkelt prata om det, verkligen våga prata om det och våga möta känslorna av sorg, vrede, hat och all annan skit som jag så länge tryckt undan för att jag trodde att jag skulle klara av att lägga locket på och ALDRIG öppna det igen.
Känslorna finns där inne, de pyr och det kokar emellanåt och jag tror att jag måste sätta ord på känslorna och jag måste våga känna, våga lyfta på locket!
Jag har aldrig haft varken tid eller lust att låta mig själv känna efter hur ont alla tråkiga minnen egentligen gjort. Och jag vet att det kommer att vara plågsamt att ta itu med saker som plågat mig så många år.

Ett exempel är att jag inte har någon aning om hur det kändes att vara ett vanligt barn.
Jag kan inte minnas att jag någonsin var ett glatt barn, jag var aldrig trygg, jag var mycket ensam.
Jag kommer så väl ihåg stunder då jag verkligen inte ville eller orkade leva längre, då skrek jag inombords och tryckte ansiktet i kudden för jag hoppades på att luften skulle ta slut och att jag skulle dö! Ingen ville ju ha mig, jag var bara en elak liten tjej som förvarades inne på ett rum, utan möjlighet till ett normalt socialt familjeliv.

Jag har inget minne av att vi umgåtts, du och jag, som vanliga syskon brukar göra.
Det jag ser hemma hos andra familjer idag, att barnen pratar och leker ihop med varandra, ser en frihet och en glädje av att ha människor omkring sig, det saknas i min grund som människa.
Jag fick inte prata, skoja, leka, busa eller knappt se er fast vi bodde under samma tak.
Jag kan inte minnas att vi suttit ihop i soffan och tittat på barnprogram eller nåt...( det var väl inte så konstigt, då jag väldigt sällan fick komma ut ur mitt rum.)Har du några minnen av att vi lekt eller överhuvudtaget pratat med varandra? För jag kan inte ens minnas att vi sagt något till varandra vid matbordet.

Detta får mig att bli så förbannad, för hur ska man som barn förstå att detta inte är ett normalt tillstånd? Att barn inte får vara barn eller att barn inte får leka tillsammans med andra barn, vad händer med dem egentligen? Är jag en produkt av det? Är det därför jag har så svårt med relationer?

Angånde det du skrev i förra inlägget...
Ekorrhjulet måste stoppas på något sätt, jag tänker då på hur du skulle kunna få mer distans till din pappa och vår mamma. Det känns på något sätt att du behöver ha en paus från dem, men det har du ju haft ett antal gånger och det har inte hjälpt dig något mer än för stunden. Vi måste komma på något annat!
Vad jag tror så är det för att de fortsätter med samma beteende år efter år, det är som att de stannat i utvecklingen, de går i samma spår år efter år och de tror att det är så det ska vara, medans du får lida av deras oförstånd och kärlekslöshet när de är i din och dina barns närhet.
Jag är förvånad att din pappa inte har ändrat på sig då många sagt till honom och jag har sagt till honom tex om att han har gjort sitt som pappa och att han "endast" är en morfar till dina barn, inte någon som ska komma in och fostra och tycka någonting om ditt sätt att fostra barnen eller hur du väljer att leva ditt liv. Fattar inte att det inte går fram liksom.

Mamma verkar inte förstå att vi vill hennes bästa. Hon tror nog att alla tycker illa om henne och vill henne bara massa ont, eller så vänder hon på det, alla är onda mot henne. Hon är ett mysterium för sig och det måste jag verkligen säga, då jag inte känner henne, inte alls. Jag vet att hon älskar oss, men jag vet inte mycket om hur hon känner eller hur hon egentligen är som person. Vad har hon för karaktärsdrag utan sina trauman och dåliga samvete, vem är hon? Eller vem var hon innan hon drabbades av massa skit. Sen har jag en fråga som jag aldrig någonsin ens tänkt på.... Är allt alla andras fel, eller har mamma haft sin del i allt som hänt, eller är hon bara ett olyckligt offer?

Nu, blev det riktigt långt!
Det var inte alls meningen, men det var vad jag fick ner när jag började skriva.
Mycket tankar i min hjärna, inte alls konstigt om man är mer än trött.

Kram: Storasyster

Ös ur skiten bara....

Ja, bloggen ska kännas som att man går till en psykolog och öser all skit ut sig för att orka en vecka till.
Det ska inte kännas som ett krav, men det finns lite motstånd i att våga blotta sig
själv tror jag.
När helst du eller jag känner att vi behöver ösa ut skiten så kan vi göra det här, det är det som är meniningen. Att man får sätta ord på det man känner och någon som ger lite respons.

Jag har nog aldrig förstått hur jobbigt du måste ha det när vår mamma eller din pappa är hos dig och hela tiden lägger sig i ditt liv och hur du ska fostra barnen.

Jag kan tex inte alls förstå hur två vuxna människor kan bete sig så fruktansvärt omoget, men det måste vara just för att de inte "vuxit" i sina roller som medmänniskor utan varit och beter sig fortfarande hela tiden som offer som vet bäst.
Det är där medberoendet kommer fram, att man fortfarande försöker fostra sina vuxna barn utan att de lärt sig något av att släppa taget ... Tåget har liksom gått för dem båda och det enda vi vuxna barn egentligen behöver är deras stöd, kärlek, uppmuntran och avlastning. Men som i vårt fall, verkat det som att morföräldrarna är de som behöver mer tid och terapi.
Våra barn behöver kärlek, tid och en mormor och morfar som beter sig som kärleksfulla vuxna, glada människor som vill umgås med våra barn och lära dem om livet och som för dem in i drömmarnas land och inte in fördömelsens, sura miner och irritationens land.
Jag lider med din mellersta son, vad har han gjort för fel?
Vad har han gjort för att förtjäna massa onödiga dumma kommentarer från mormor?
SERIÖST! Det gör mig förbannad, sån mormor vill INTE jag vara till mina barnbarn, absolut inte!!!

Syrran, jag vet ....
Jag vet i mitt inre att jag ALDRIG ... ALDRIG någonsin hade klarat av det du får i genom med mamma och din pappa, jag hade helt säkert tagit mitt liv.
Jag beundrar dig och det är det jag menar att du är stark, du är en fighter!
Jag är en fighter på mitt sätt, men tänk dig mig med mammas och din pappas inflytande också in i mitt liv, jag hade dött!!! Jag lovar... Så som de båda påverkat mig även fast jag bor så många mil i från er.

Det jag är riktigt arg på är att jag inte fått en bättre och ärligare/djupare relation till dig och brorsan.
Jag vet att du gjort ditt yttersta, du har bott här flera gånger och du har flyttat "hem" igen.
Jag har varit alldeles för rädd att fästa mig ännu djupare vid dig....och dina barn....
Jag har varit rädd... Förlåt!
Önskar att jag gått emot mina sårade känslor från barndomen, det sårade barnet som finns inom mig.

Älskar dig min fina lillasyster!

Vad gör du vid ångest?

Just nu sitter jag här och funderar hur vi ska kunna locka läsare till denna bloggen.
Vet ni vad?
Jag har ångest för vad det ska leda till, men också en förväntan på allt det kommer att föra med sig av helande, personliga möten och uppmuntran.
Min ångest handlar hela tiden om att göra, att prestera, att bli bättre, att focusera, utveckla... you name it! När jag väl har kommit i gång med något som jag tycker är roligt, så kommer denna förbannade ångest och knackar på och ska förstöra hela grejen.
Blir det prestationsångest tro?
Eller kliver det in någon in i min hjärna som säger att jag inte kan och inte duger?
Någon som känner igen känslan?

Gårdagens inlägg blev lite kort, jag har funderat kring detta med hur jag gärna försvarar elaka människor, jag har ett sång konstigt hjärta som lider med dem för att de inte förstår bättre.
Kanske har de själva drabbats av något hemskt och inte fått hjälp med att bearbeta sina trauman på kärleksfullt sätt? Det har ibland känts som att jag ska skydda dem elaka... varför?
Är det detta som kallas medberoende tro?

Ångesten ligger och gror och jag tror att jag ska klä på mig och gå ut en sväng, orkar verkligen inte en dag till med massa ångest.

Tänker på dig min lillasyster som är ensamstående och har flera barn att ta hand om, vad gör du när du får ångest och bara vill dra täcket över dig?
Går in på toa och gråter?
Biter ihop?
Vad gör det med dig då?
Utvecklas det till panikångest?
Vad gör du och vad händer med dig?

Vad gör ni andra när ångesten knackar på?

Önskar er alla en trevlig ångestfri dag!

Mammastark för sina barn - ångest

Systeryster min fina underbara syster!

Jag vet inte riktigt hur du tänker kring din pappa och hur du kan ha en relation till honom?
Att vilja klippa honom kan jag förstå, då jag "skyddat" honom nästan hela mitt liv, men att orka ha en relation till en människa som skadat oss så pass mycket det förstår jag inte idag, tidigare gick jag mycket på att bara förlåta honom då det var min plikt som medmänniska.
Men att fortfarande bli påmind, så som du blir flera gånger i månaden, vet jag inte om jag hade klarat av.

Att du måste vara "mammastark" förstår jag då jag också behövt vara stark för vår dotter som drabbats av mycket tråkigheter under hennes barndom. Hennes självskadebeteende och hennes ångest har fått mig att tvivla på min förmåga att vara mamma, men jag vet i mitt inre att jag verkligen gjort allt jag förmått och förstått under tiden hon mådde som sämst.
Så det finns en jävlar anamma i oss mammor och det är jag så tacksam för!
Jag är så stolt över dig min lilla syster att du orkar och vill kämpa för dina barn, vi vet båda att långt ifrån alla orkar att leva som ensamstående mammor eller som mammor över huvudtaget. Vi har i släkten såna som inte orkat ta hand om sina barn när de var små, så jag vill bara säga att jag tycker att du är stark! Du har stor kärlek till dina barn!
Det finns en styrka inom dig som skulle kunna göra vad som helst för dina barn, sen finns det en sårbarhet som gör att du lätt blir ledsen och besviken på dig själv för att du tycker att du inte är bra nog eller att du inte duger, jag vill säga att du är underbar!

Jag har haft en tuff dag idag igen, ångest, trötthet och så en fruktansvärd prestationsångest när det gäller denna bloggen, men jag vet att detta är verkligen något jag vill göra då jag känner att psykologsamtal inte hjälpt på det sättet jag hade önskat.
Jag tror att du och jag syrran, vi kan hjälpa varandra en hel del genom att bara finnas till för varandra, tror inte du det?

Jag måste berätta om en händelse som hände förra sommaren då jag precis blivit utmattad/utbränd.
Vi var hos brorsan allihopa och er pappa kom dit för att hälsa på och direkt när jag såg honom kände jag att något hände min kropp, i mitt bröst, en ångest som jag aldrig tidigare skådat gastkramade mig på ett sätt som det aldrig gjort tidigare.
Jag kände att jag inte ville se honom, att jag inte tålde honom... Det är något jag aldrig känt tidigare, jag har på något sätt alltid försvarat hans dåliga beteenden för att han inte förstått bättre. Det är väl Ok till en viss grad att känna så,  men jag blev också rädd dör vad som fanns inom mig... Något jag aldrig känt tidigare, hat!
På något sätt har jag förträngt eller lagt på locket för vad han egentligen gjort mot oss, dig, mig, brorsan och mamma.

Varför har det blivit så för mig?
Varför ska jag försvara hans beteende eller det han gjort?
Varför skulle det vara ok för mig att utsättas för psykisk och fysisk misshandel medans det ALDRIG SKULLE VARA OK att någon annan skulle drabbas av liknande händelser, jag skulle bli tokig!

Ush, det känns verkligen att detta inte är riktigt bearbetade områden ännu, men jag är på god väg!
Jag är så tacksam att du vill göra detta syrran och jag hoppas att vi båda blir hjälpta av detta och så
många fler tillsammans med oss!
Kram från Storasyrran

Min lillasyster

Min kära lillasyster !
Jag har gått med liknande känslor, vill ha en djupare relation med dig.
Jag har saknat dig i flera år, hatat mig själv för att det gjort så fruktansvärt ont att inte ha dig nära mig
Någonstans har jag vetat att du behövde eller behöver mig, men jag har inte vågat ge mig in i relationen helhjärtat förrän nu.
Min svaghet har gjort mig starkare och modigare att våga möta dig och det vi faktiskt gått igenom i vår barndom.
Jag har på något sätt försökt fly ifrån allt jag varit med om, alla relationer som jag bara velat fly ifrån pga att det gjort så förbannat ont efter varje gång vi skilts åt.
Efter varje besök hos er där borta har jag gråtit i bilen och sörjt över att jag inte får vara nära er och syskonbarnen. Min sårbarhet har gjort mig hård och mer distanserad många gånger då jag inte vågat vara svag på något sätt ,för jag  har alltid varit så rädd för att inte bli älskad för den jag är!
Du och brorsan har alltid haft varandra och det har knäckt mig många gånger, många tårar har runnit för att jag känt mig så ensam om att vara ett "ensamt" barn, det enda barnet mellan mamma och pappa.
Jag har beundrat dig för din styrka, min älskade syster! Din styrka som bara finns där... Du säger  som du känner ( kanske inte hela sanningen alltid för det för ont ) , du har nog alltid gjort som du velat osv. Själv har jag bara gått på det som jag trott varit rätt eller så har jag agerat på alla andra människors förväntningar på mig! Jag har verkligen inte känt att jag varken orkat eller vågat att riktigt vara mig själv eller sann mot min omgivning , medan du verkligen gått din egen väg oavsett hur den sett ut.
Vi är starka på olika sätt... Jag vill lära mig av dig, så jag hoppas att vi fortsätter att skriva här oavsett hur ont det än gör och hur osams vi än blir. ( För det kan också hända ) Men vi ska ta oss igenom det också, som alltid!
Älskar dig!
Kram från Storasyster