Mammastark för sina barn - ångest

Systeryster min fina underbara syster!

Jag vet inte riktigt hur du tänker kring din pappa och hur du kan ha en relation till honom?
Att vilja klippa honom kan jag förstå, då jag "skyddat" honom nästan hela mitt liv, men att orka ha en relation till en människa som skadat oss så pass mycket det förstår jag inte idag, tidigare gick jag mycket på att bara förlåta honom då det var min plikt som medmänniska.
Men att fortfarande bli påmind, så som du blir flera gånger i månaden, vet jag inte om jag hade klarat av.

Att du måste vara "mammastark" förstår jag då jag också behövt vara stark för vår dotter som drabbats av mycket tråkigheter under hennes barndom. Hennes självskadebeteende och hennes ångest har fått mig att tvivla på min förmåga att vara mamma, men jag vet i mitt inre att jag verkligen gjort allt jag förmått och förstått under tiden hon mådde som sämst.
Så det finns en jävlar anamma i oss mammor och det är jag så tacksam för!
Jag är så stolt över dig min lilla syster att du orkar och vill kämpa för dina barn, vi vet båda att långt ifrån alla orkar att leva som ensamstående mammor eller som mammor över huvudtaget. Vi har i släkten såna som inte orkat ta hand om sina barn när de var små, så jag vill bara säga att jag tycker att du är stark! Du har stor kärlek till dina barn!
Det finns en styrka inom dig som skulle kunna göra vad som helst för dina barn, sen finns det en sårbarhet som gör att du lätt blir ledsen och besviken på dig själv för att du tycker att du inte är bra nog eller att du inte duger, jag vill säga att du är underbar!

Jag har haft en tuff dag idag igen, ångest, trötthet och så en fruktansvärd prestationsångest när det gäller denna bloggen, men jag vet att detta är verkligen något jag vill göra då jag känner att psykologsamtal inte hjälpt på det sättet jag hade önskat.
Jag tror att du och jag syrran, vi kan hjälpa varandra en hel del genom att bara finnas till för varandra, tror inte du det?

Jag måste berätta om en händelse som hände förra sommaren då jag precis blivit utmattad/utbränd.
Vi var hos brorsan allihopa och er pappa kom dit för att hälsa på och direkt när jag såg honom kände jag att något hände min kropp, i mitt bröst, en ångest som jag aldrig tidigare skådat gastkramade mig på ett sätt som det aldrig gjort tidigare.
Jag kände att jag inte ville se honom, att jag inte tålde honom... Det är något jag aldrig känt tidigare, jag har på något sätt alltid försvarat hans dåliga beteenden för att han inte förstått bättre. Det är väl Ok till en viss grad att känna så,  men jag blev också rädd dör vad som fanns inom mig... Något jag aldrig känt tidigare, hat!
På något sätt har jag förträngt eller lagt på locket för vad han egentligen gjort mot oss, dig, mig, brorsan och mamma.

Varför har det blivit så för mig?
Varför ska jag försvara hans beteende eller det han gjort?
Varför skulle det vara ok för mig att utsättas för psykisk och fysisk misshandel medans det ALDRIG SKULLE VARA OK att någon annan skulle drabbas av liknande händelser, jag skulle bli tokig!

Ush, det känns verkligen att detta inte är riktigt bearbetade områden ännu, men jag är på god väg!
Jag är så tacksam att du vill göra detta syrran och jag hoppas att vi båda blir hjälpta av detta och så
många fler tillsammans med oss!
Kram från Storasyrran