Smyga med mat?

Jaha, då är man igång igen med att tänka på vad man inte ska äta, undrar hur länge jag orkar hålla det uppe denna gången? 

Egentligen är jag fruktansvärt trött på att alltid och för evigt tänka på vad man stoppar i sig, är inte du det?

Man kan inte äta kakan och ha den kvar så att säga, hehe!

Hur har det gått för dig?

Just nu sitter jag och trånar efter salta balkar, blir knäpp!

Jag funderar ofta om barndomen haft något med ätstörningarna att göra, jag tror att mina ätstörningar började där i alla fall!

Kan du tänka dig att inte ge dina mat på en hel dag tex?

Tänk vilket trauma, vilken skräck, ångest det blur för barnet, att inte få mat!!?? 

Jag fick uppleva minst en sådan dag i min barndom, jag kommer ihåg att mamma kom i smyg med lite rabarberkräm till mig på kvällen då han slocknat av för mycket sprit och hon stressade med att säga att jag skulle skynda mig att äta lite innan han vaknade! 

Den gången var min bestraffning att ligga kvar i min säng utan mat, vad jag hade gjort för att förtjäna detta minns jag inte, men jag kommer ihåg att jag behövde be om lov om att gå på toa för att göra mina behov.

Det är inte enda gången jag blev särbehandlad med mat, tyvärr!

Så visst finns det en koppling till min ätstörning, min ångest som jag helst dövar med mat osv.

Äter gärna lite extra både före och efter maten när ingen annan ser på, för om ingen ser vad jag trycker i mig, har jag inte ätit det ! :) Eller hur, visst är det dumt?!?

Hur tänker du kring detta?

Har du speciella minnen kring maten?

Puss och kram kexchoklad ;)

Kram från Storasyster