Ensamt barn - ensam storasyster

Börjar med att säga att jag också är glad för den relation vi börjat bygga på, den relationen som egentligen ska vara självklar!
Självklar är den väl för vi är syskon, men själen har liksom inte hunnit med på resan.
Livet har gått i 100km/h och jag har trott att bara jag glömmer allt så kommer det bli bra i slutändan.
Grejen är den att jag börjar förstå att fly och glömma absolut inte är lösningen om jag vill må bra och utvecklas som människa, jag måste helt enkelt prata om det, verkligen våga prata om det och våga möta känslorna av sorg, vrede, hat och all annan skit som jag så länge tryckt undan för att jag trodde att jag skulle klara av att lägga locket på och ALDRIG öppna det igen.
Känslorna finns där inne, de pyr och det kokar emellanåt och jag tror att jag måste sätta ord på känslorna och jag måste våga känna, våga lyfta på locket!
Jag har aldrig haft varken tid eller lust att låta mig själv känna efter hur ont alla tråkiga minnen egentligen gjort. Och jag vet att det kommer att vara plågsamt att ta itu med saker som plågat mig så många år.

Ett exempel är att jag inte har någon aning om hur det kändes att vara ett vanligt barn.
Jag kan inte minnas att jag någonsin var ett glatt barn, jag var aldrig trygg, jag var mycket ensam.
Jag kommer så väl ihåg stunder då jag verkligen inte ville eller orkade leva längre, då skrek jag inombords och tryckte ansiktet i kudden för jag hoppades på att luften skulle ta slut och att jag skulle dö! Ingen ville ju ha mig, jag var bara en elak liten tjej som förvarades inne på ett rum, utan möjlighet till ett normalt socialt familjeliv.

Jag har inget minne av att vi umgåtts, du och jag, som vanliga syskon brukar göra.
Det jag ser hemma hos andra familjer idag, att barnen pratar och leker ihop med varandra, ser en frihet och en glädje av att ha människor omkring sig, det saknas i min grund som människa.
Jag fick inte prata, skoja, leka, busa eller knappt se er fast vi bodde under samma tak.
Jag kan inte minnas att vi suttit ihop i soffan och tittat på barnprogram eller nåt...( det var väl inte så konstigt, då jag väldigt sällan fick komma ut ur mitt rum.)Har du några minnen av att vi lekt eller överhuvudtaget pratat med varandra? För jag kan inte ens minnas att vi sagt något till varandra vid matbordet.

Detta får mig att bli så förbannad, för hur ska man som barn förstå att detta inte är ett normalt tillstånd? Att barn inte får vara barn eller att barn inte får leka tillsammans med andra barn, vad händer med dem egentligen? Är jag en produkt av det? Är det därför jag har så svårt med relationer?

Angånde det du skrev i förra inlägget...
Ekorrhjulet måste stoppas på något sätt, jag tänker då på hur du skulle kunna få mer distans till din pappa och vår mamma. Det känns på något sätt att du behöver ha en paus från dem, men det har du ju haft ett antal gånger och det har inte hjälpt dig något mer än för stunden. Vi måste komma på något annat!
Vad jag tror så är det för att de fortsätter med samma beteende år efter år, det är som att de stannat i utvecklingen, de går i samma spår år efter år och de tror att det är så det ska vara, medans du får lida av deras oförstånd och kärlekslöshet när de är i din och dina barns närhet.
Jag är förvånad att din pappa inte har ändrat på sig då många sagt till honom och jag har sagt till honom tex om att han har gjort sitt som pappa och att han "endast" är en morfar till dina barn, inte någon som ska komma in och fostra och tycka någonting om ditt sätt att fostra barnen eller hur du väljer att leva ditt liv. Fattar inte att det inte går fram liksom.

Mamma verkar inte förstå att vi vill hennes bästa. Hon tror nog att alla tycker illa om henne och vill henne bara massa ont, eller så vänder hon på det, alla är onda mot henne. Hon är ett mysterium för sig och det måste jag verkligen säga, då jag inte känner henne, inte alls. Jag vet att hon älskar oss, men jag vet inte mycket om hur hon känner eller hur hon egentligen är som person. Vad har hon för karaktärsdrag utan sina trauman och dåliga samvete, vem är hon? Eller vem var hon innan hon drabbades av massa skit. Sen har jag en fråga som jag aldrig någonsin ens tänkt på.... Är allt alla andras fel, eller har mamma haft sin del i allt som hänt, eller är hon bara ett olyckligt offer?

Nu, blev det riktigt långt!
Det var inte alls meningen, men det var vad jag fick ner när jag började skriva.
Mycket tankar i min hjärna, inte alls konstigt om man är mer än trött.

Kram: Storasyster