Sitter här vid min dator och funderar på hur jag ska bli av med min huvudvärk.
Tog Naproxen precis och hoppas att det snart hjälper.
Min erfarenhet av vänskapsrelationer är väldigt begränsad, då jag hellre valt att arbeta eller umgås med min familj. Jag är dålig på att hålla kontakten, men blir glad om någon hör av sig till mig.
Det är väldigt sällan jag tänker spontant på att jag skulle vilja fika med någon, det finns inte i min natur, jag vill liksom inte umgås på något sätt. Är jag kanske lite skygg trots allt? Eller är det bara att orken inte funnits där eller har jag varit rädd för att umgås med människor för de kanske tycker illa om mig?
Är det kanske mina egna förväntningar att jag borde umgås med folk för jag vill framstå som duktig och omtänksam?
Jag har väldigt ofta "ställt" upp på vänskap för att jag vet att personen i fråga behövt mig och att jag vet att jag på något sätt kan hjälpa eller avlasta personen för stunden.
Jag vet inte riktigt, för jag har alltid varit väldigt utåtriktad och positiv utåt sett, men när jag väl är hemma så har energin sjunkit avsevärt, det är nästan som att man gått runt och burit på en mask hela sitt liv.
Andra människor har jag verkligen försökt bemöta väl, men mig själv?
Hmm, kan depressionen börjat väldigt tidigt tro? Det tror jag, men jag har inte varit alls medveten om den, då jag bara trott att jag allmänt bara varit en sådan tråkig person.
Nej, jag måste gå och lägga mig, hur gärna jag än vill fortsätta skriva, så vi får höras snart igen.
GLAD PÅSK!
Kram från Storasyster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack snälla för din kommentar!