Ångest är smittsamt

Det är alltid lika roligt att läsa dina inlägg syster yster :)
Gårdagens inlägg blev lite omtumlande för mig, särskilt det du skrev om din pappa.
Att du kan se och nästan känna hans ångest måste vara fruktansvärt, samtidigt som jag tror att du verkligen vill skydda dig själv från honom.
Ångest är smittsamt, särskilt när den är finns nära.
Han behöver dig och barnen säkert hur mycket som helst för att han kanske överhuvudtaget ska orka leva, men det är inte ditt problem men det blir oftast din börda.
Jag bara gissar mig fram utifrån mitt eget liv och mitt sätt att möta människor med ångestproblematik, man dras gärna in i en ångestfull stämning, just för att det kan smitta.
Vi är så pass känsliga för stämningslägen, vi kan fort känna om det är något i luften eller om en auktoritär kontrollerande människa kommer in genom dörren.

En tår trillade ner för min kind när jag helt plötsligt förstog, det var precis som att femöringen trillade ner.... Det är DIN PAPPA! Han är faktiskt din pappa, oavsett!
Det spelar ingen roll vad som hänt, vad han gjort, han kommer för alltid att vara din pappa !
Att han inte förmått att vara en pappa som du så väl förtjänat är inte ditt fel, jag kan nu bli så arg för att JUST DU inte fick en trygg, kärleksfull barndom! Så gärna man än önskar att man hade en kärleksfull och trygg relation till sin pappa och mamma så kan det endast ske om FÖRÄLDERN kommit fram till insikt om att det är mycket pga deras föräldraroll och deras obearbetade/olösta psykologiska problem som vi barnen blivit som vi är. (Självklart finns det egna och andra orsaker också).

LCHF ja, nu är vi igång!
Det känns som att du kommit igång ordentligt, själv är jag duktig men småäter nog lite för mycket, men from i morgon ska det bli ändring på det.
Glöm inte att mäta och väga dig, det har redan gått en vecka snart :)

VÅRA BARN
Ja, det är inte mycket vi kan göra när våra barn mår dåligt, de påverkas inte bara av oss utan även av deras fäder och så påverkas de av sina kompisar och oförståndigs äldre människor som tex lärare.
Klart att vi gjort vårt bästa efter våra förmågor, men jag har riktigt svårt att acceptera att det vara blev så här... Ja eller bara.... Min dotter lever, det är huvudsaken, men när hennes ångest är riktigt tuff så vill jag inte något annat än att befria henne och ta ångesten på mig.
Det är väl inte konstigt om man mår dåligt!
Jag fick ju veta något jag helst av allt bara vill glömma, jag önskar att det bara var en mardröm som hon fick gå igenom när hon fick i tredje klass. Att få veta detta typ 10 år senare och inte kunna göra ett skit åt saken berövar mig min inte frid, jag är så förbannad! Så frustrerad och arg!
Nåja, jag hoppas och ber att hon ska få bra hjälp att bearbeta allt! Grrrrr!
Ångest föder ångest och jag är rädd för att min ångest är smittsam, att den smittar över ännu mer på min dotter!

Kan bara föreställa mig den ångest du kanske känner när det gäller dina barns pappor... Frustration och sorg över allt de går miste om i deras uppväxt! Det är visserligen deras förlust, men det är även dina barns förlust av en avsaknad pappa.... Jag kan bara anta hur du känner... Du får skriva mer om det själv när du orkar, kan och om du vill.
Dina pojkar är så underbara allihopa, älskar dem så mycket!

Nu känner jag att jag skulle kunna pladdra på med vad som helst, oviktigt och kanske något helg annat så jag tror att jag slutar här och lämnar över ordet till dig!

Love you 4 ever
Kram från Storasyster