Oro sätter spår

Livet är bra märkligt!
Ångest och oro som bor inom mig tar över mitt liv!
Ständiga oron över mitt barn, mitt älskade barn.
Hur ska jag någonsin kunna leva utan oro för hennes välbefinnande igen?
Så många år som jag oroat mig, vakat över henne och inte sovit ordentligt har verkligen satt sina spår!
Jag bär sån självförakt inom mig för allt jag inte förstog att göra bättre, självförakt för att jag borde fattat, självförakt för att jag inte tog itu med mina problem "barndomstrauman" innan jag skaffade barn. Varför skulle mitt barn få leva med en sån mamma som mig?
Hon förtjänar så mycket bättre!
Ett oskyldigt barn drabbas av mammas oförstånd och jag har så svårt att fatta detta..
Hur ska jag någonsin kunna förstå?

Nu menar jag inte att jag misshandlat henne eller att hon fått leva i misär, utan mer att jag inte förstått att se henne på det sättet som ett barn vill bli sedd!
Jag har aldrig själv fått vara ett barn och jag har verkligen försökt att leka osv med henne, men det har nog alltid funnits en underton av stress som om att jag inte skulle ha tid med henne!
Ush, jag kan älta detta till ytterligheter men det gör inte saker och ting bättre, men det jag skulle önska är att hon går i terapi för att inte föra vidare all den skit som lagrats i generationer och att hon ska kunna se något sundare och fostra sina barn med en annan anda än vad jag har gjort.

Jag har en underbar dotter, men livet har verkligen drabbat henne hårt!
Många dödsfall inom några års tid i hennes känsliga tonår, samt att jag krockade och blev djupt deprimerad pga värk och ville verkligen inte leva.
I 14 års ålder började hon skada sig själv och allt blev bara en fruktansvärd mardröm!
Alla dessa år av oro har självklart satt spår!!!
Det finns så mycket som hänt som inte har med mig att göra, men jag känner att jag borde varit där och skyddat henne i stället osv... Det är inte lätt att älta allt detta om och om igen, särskilt om man vet att det inte går åt ett bättre håll för henne... Oron skriker : VAR SKA DET SLUTA?

Nu blev det mycket pladder.... Kram från Storasyster