Ush, det känns lite jobbigt när du skriver det där om visdom eller visdomsord.
Jobbigt på det sättet att jag ifrågasätter mig själv, inte kan väl jag ha sagt nåt vettigt osv...
Det ligger en hel del förkastelse bakom ifrågasättandet och jag tror att jag vet varifrån det kommer.
Från barndomens spökfarbror som påminde mig konstant att jag inte skulle tro att jag är något osv...
Jag är inte mer än nån annan människa, jag vet det, men vad är det som säger att jag inte bara ska få vara lilla jag?
Jag blir osäker när folk ger beröm eller säger något bra om mig, så obehaglig känsla!
Det är så svårt att ta in något positivt alls ...
Det är sjukt egentligen hur saker kan påverka oss negativt och särskilt nu när jag har ett vuxet barn så inser jag hur mycket visdom och kloka ord jag hade behövt på vägen. Visst jag har gjort mitt bästa, men det hade säkert underlättat och sparat mig mycket lidande om jag fått en o annan tanke från föräldrarna tex.
Jag har erfarenhet av väldigt mycket, men ändå kan jag inget.
Jag har erfarenhet av väldigt mycket, men ändå förstår jag inget.
Jag har erfarenhet bla bla bla, men klok eller vis ??? Hell no!
Jag vill bara vara jag och om någon uppskattar det jag säger, fine, jätte kul!
Men säg inte att det är bra, för jag tror nog ändå inte på det, innerst inne!!!
Tänkte fortsätta ytterligare med ordet men igen..men låter bli! Jag har massa men i mitt liv som jag behöver riva ner. Suck!
Vad är visdom ?
Vad är att vara klok egentligen?
Kanske förstår jag inte innebörden av orden, kanske vill jag inte förstå för de orden skrämmer mig?!
Vis, är det något man gör?
Klok, är det något man är?
Skämt åsido... Men ändå allvarligt!
Jag kan mycket om göra och lite om att vara, så det här måste jag gräva vidare i:)
Nu ballar jag ur igen, så nu har jag öst ur mig min osäkerhet!
Förresten ME PROUD OF YOU!
Puss och kram från Storasyster❤️
Jag tror vi är många som känner den osäkerhet du skriver om. I alla fall alla vi som inte fått det stöd vi behövde när vi var barn. Det sätter spår för livet. I en dålig självkänsla. Tron att vi måste prestera för att få existera, när det vi verkligen behöver träna på är att bara vara. Vara oss själva. Inte så lätt att börja nu så här långt in i vuxenlivet, men jag har gett mig den på att det ska gå. Jag började med att tvinga mig själv att säga "Tack!" när jag fick beröm, istället för att avfärda berömmet som jag alltid gjort tidigare. Och det hjälper faktiskt. Numera blir jag glad när jag får beröm. Jag avfärdar det fortfarande lite grann inför mig själv, men även det har blivit bättre. Små, små steg framåt är också steg. Kram! ♥
SvaraRadera