Fostra barn utan att veta hur man gör ?

Har funderat en hel del kring detta med att vara mamma.
Jag har inte haft en närvarande mamma eller en mamma som verkligen sett till mitt bästa.
Självklart har hon haft det tufft då hon var gift med en alkoholist, men det ursäktar inte att man inte har en relation till sitt barn.
Mamma har säkert varit rädd för att beskydda, rädd för närhet, rädd för att älska sina barn.
Jag skulle gärna vilja veta hur hennes barndom var, då hon var äldst av syskonen. Hon hade det säkert inte lätt.
Jag var omkring 4 år när mamma gifte sig med din pappa... Och jag måste säga att jag inte har några som helst minnen från den tiden! Eller det kanske man inte har från den åldern, jag har ingen aning ?

Eftersom både du och jag syrran har barn, så har vi en egen uppfattning om hur en mamma bör vara, eller? Jag tror att mina krav som mamma är skyhöga just för att jag inte alls haft någon relation till min mamma när jag var liten, inte vad jag kan komma ihåg.
Hur var din relation till mamma? Ni verkar ändå ha en hyffsat bra relation till varandra nu eller är det också något som bara existerar eftersom ni ändå träffats så pass mycket?!

Jag har kämpat med min roll som mamma eftersom jag inte har något att relatera till, inga bra minnen om att mamma skulle visat mig i ord och handling att hon faktiskt älskar mig och gärna ville varit nära mig, kramat mig och uppmuntrat mig osv.. Det som varje barn behöver!
Du vet, allt det som vi faktiskt gör med våra barn idag ( kramas, pussar och talar om för dem
hur mycket vi älskar dem) men ändå känner vi oss otillräckliga! Varför?!
Är det just för att vårt inre är så tomt på det? Vi är osäkra på om vi räcker till osv...

Du känner mamma mycket bättre än vad jag gör, så jag kan inte skriva så mycket om henne, men jag vet i mitt inre att jag velat göra allt helt annorlunda när jag fostrade min dotter. Jag säger verkligen inte att jag lyckats som förälder, men jag vet att jag försökt ge henne så mycket närhet och uppmärksamhet jag bara kunnat. Jag förstår att min obearbetade barndom satt sina spår i mitt sätt att fostra mitt barn, eftersom det funnits rädslor, osäkerhet, kritiska röster mm med i spelet under hela hennes uppväxt. Jag önskar att jag förstått tidigare att bearbeta de jobbiga minnena, då
hade jag nog inte behövt kämpa så vansinnigt emot mig själv då jag var så otrygg och förvirrad som mamma. Det skulle jag aldrig erkänt för någon då, eftersom jag skulle minsann visa dem :(
Hur skulle jag lyckas att fostra detta lilla knyte till en kärleksfull människa utan en massa trauman, då det enda jag kommer ihåg från min egen barndom endast är kaos?!
Vi fick tyvärr ingen manual/instruktionsbok att följa när vi fick barn!
Det är så synd, faktiskt!!
Jag tror och hoppas på att när min dotter får barn att jag ska kunna finnas till hands för henne, hjälpa henne och avlasta henne. Älska och uppmuntra henne som mamma och vara stolt över det hon gör, för det är saker som jag gärna hade tagit del av när det var som tuffast med vår lilla tjej.
Alla behöver vi höra att vi gör ett bra jobb, så syrran... Du gör ett riktigt bra jobb med dina pojkar, jag hoppas bara att du även får höra det från våran mamma.

Det får vara bra för denna gången...
Syrran, du har tre barn, hur tänker du?
Hur känner du?

Kram från Storasyrran