Tänkt o tänkt!

oj va jag har tänkt igår. Hjärnan har gått varm. Funderat mycket på det du skrivit. Tror min hjärna motarbetar mig lite grann. När jag väl kommer på nånting, så är det i samma sekund som bortblåst. Sen måste jag ta mig tiden för att få fram det igen, Skitkonstigt!!!
Minnen från barndomen, jag har inte speciellt mycket minnen så, som man borde. Tillsammans med dig tex. Jag tror att det enda minnet jag har är att jag smög in på ditt rum för att umgås med dig men fick sen snabbt skynda mig tillbaka igen. Bara själva smygandet jag kommer ihåg, och jag blir SÅ ledsen.
Minnen av en kärleksfull mamma minns jag inte heller. Minns inga kramar och pussar eller "Jag älskar dig!".
Hon gjorde väl så gott hon kunde, med vad hon hade. Men önskar hon hade valt annorlunda.
För jag kommer ALDRIG någonsin förstå hur en människa ska kunna bli så nerbruten att den inte längre prioriterar sina egna barn. När ens eget barn far illa, när man inte får ta hand om den pga en jävla översittare , TAR MAN INTE SINA GREJER OCH STICKER DÅ ??? va fan , blir så fruktansvärt förbannad.
Hon lämnade ju din pappa, varför kunde hon inte lämna min också medans det ändå fanns en chans för oss alla att inte bli så skadade som vi blev ?
SÅ många chanser som hon hade att aldrig åka hem igen, VARFÖR tog hon inte dem ?

Varför kunde inte du få en normal barndom, varför fick inte VI en normal barndom!?!?!
 Vad annorlunda våra liv skulle vara. Inte så att jag är missnöjd med mitt liv med mina barn , men mitt känsloliv skulle ju helt klart varit miljoner gånger bättre. Hade inte behövt kämpa med icke existerande självförtroende eller självkänsla. Ångest. Panikångest. Socialfobi. Viktrelaterade problem, övervikt, hetsätning. Oh jösses vilken stor hög med problem och bekymmer man är.

Min relation med mamma, jag vet inte hur jag ska förklara att den är. Helt klart känner jag henne bättre. Vi har pratat en del , har väl helt enkelt blivit så iomed boendesituationen. Men jag vet inte, jag känner henne men jag känner mig inte sådär Nära henne, förstår du hur jag menar ?
Det är väldigt svårt att komma henne nära sådär iomed hennes problematik med allting och hennes humör. Jag känner att jag klarar mig så bra utan sånt, har nog i mitt liv. Så jag håller mig lite på avstånd. Vet inte, svamlar igen. Kan inte riktigt förklara.

Att själv bli förälder när man har den här bakgrunden, som du skriver . När man inte har haft någon som visar hur man gör, är inte lätt. Men med kärleken till sitt barn kommer man långt, tror man instinktivt känner vad barnen behöver och man ger dem det även om vi inte minns nåt sånt från våran egen barndom. Kramar, pussar , jag älskar dig, att nån tar sig tid jaa, allting!! Tydligen, eftersom vi gör det ,vill göra det. Vill visa våra barn hur mycket dem betyder för oss.

Det är samma med vuxna relationer. Jag har ingen aning hur man har ett sunt förhållande till en man. Tror att det är pga min uppväxt som jag har dragits till män som inte varit bra för mig, som har haft sina problem med spel och alkohol. Så egentligen är det väl inte bara mitt fel att det aldrig funkat, hur ska en skadad jag och en man med alkoholproblem få nånting att funka ?? Så jag har gett upp det där, lika bra och vara själv och ta hand om det bästaste som finns i mitt liv, Mina barn! och lära mig att ta hand om mig själv, lite grann iaf.

Nu fick jag ur mig lite svammel iaf, dags att ge mig på en kopp kaffe och starta dagen.

Kram från Lillsyrran